Religionsdialog innebär risken att bli utnyttjad

”Taqiyya” är inget okänt begrepp för den som följer retoriken i de islamofobiska miljöerna. Det används som en anklagelse det blir omöjligt att försvara sig mot; allt en muslim säger och gör kan avfärdas som opålitligt. Men hur begreppet används i den retoriken har inte mycket med verkligheten att göra, varken med taqiyyas egentliga innebörd och historik eller med verkliga muslimer.

I sin bok The New Religious Intolerance (2012) visar filosofen Martha Nussbaum på likheterna mellan det tidiga 1900-talets antisemitiska konspirationsteorier och 2000-talets islamofobiska motsvarigheter. Nussbaum beskriver hur framställandet av muslimer som “femtekolonnare” och de många svepande påståendena om att muslimer ljuger och döljer sina “egentliga” avsikter är som hämtade från den klassiska antisemitiska skriften Sion Vises Protokoll.

Som verksamma i en evangelisk-luthersk kyrka är vi plågsamt medvetna om hur de antisemitiska tankegångarna har än djupare rötter och återfinns i Martin Luthers Om judarna och deras lögner från mitten av 1500-talet, en skrift som även den fått förödande konsekvenser.

Att var vaksam på motsvarande tendenser i dag när det gäller hur ”den Andre” talas om och beskylls för är en historisk skyldighet. 

Vi finner det anmärkningsvärt att Kyrkans Tidning genom den okritiska publiceringen av debattartikeln ”Svenska kyrkan har gått i fällan” (nummer 5/19 ) är med och underblåser islamofobiska strömningar. Publiceringen har uppenbarligen gjorts utan någon faktakoll och innehåller dessutom, på ett pressetiskt tvivelaktigt sätt, utpekanden av namngivna personer.

Att debattartikeln i webbversionen på kyrkanstidning.se länkar till en blogg på yttersta kristna högerkanten borde om inget annat fått varningsklockor att ringa vad gäller vederhäftigheten. Kritisk granskning är alltid välkommen, men vad som förs fram i debattartikeln uppfattar vi handlar om något annat, ett spridande av de konspirationsteorier Martha Nussbaum påtalar.

Vi som arbetar med religionsdialog är vana vid att kallas ”naiva”. Vi får höra att vi borde ha dialog bara med muslimer som är ”lagom” religiösa. Det fungerar inte.

Vi samtalar och samarbetar muslimer av olika riktningar: de som finns i olika organisationer, de som inte är organiserade, de som handhälsar och de som hälsar med handen på hjärtat, kvinnor som täcker huvudet och de som inte gör det, de mycket traditionella och de mer fritänkande. Någon av dem kan säkert betecknas som ”islamist” i någon mening av detta mycket vida begrepp som sällan definieras av dem som använder det.  

Vi gör det medvetna om risken att någon gång befinna sig i samma rum som någon med radikalt andra åsikter än oss. Men sist och slutligen tänker vi att det nästan alltid är bättre att samtala än att inte samtala, bättre att samarbeta än att inte samarbeta.

Genuina möten minskar fördomar och stärker kärleken till Gud, medmänniskan och hela skapelsen. De ökar vår möjlighet att leva som goda grannar som söker ett gemensamt samhälles bästa.

Visst är religionsdialog även ett risktagande, som alla mänskliga relationer. Vi – liksom våra dialogpartners – riskerar att bli utnyttjande, från olika håll, i olika syften. Risken finns också att bli utsatt för misstänkliggöranden, hat och hot på grund av dialogengagemanget. Men alternativet till dialog är så mycket värre.

Helene Egnell och Sofia Nordin
stiftsadjunkter vid Centrum för religionsdialog, Stockholms stift

Henrik Frykberg
stiftsadjunkt för interreligiös dialog, Göteborgs stift

Peter Lööv Roos
samordnare för interreligiösa frågor kyrkokansliet