Svär man i kyrkan genom att säga nej till Pridestöd?

Varför står Svenska kyrkan, kommuner, politiker, företag och nu även Försvarsmakten i givakt för Pridearrangemangen och de tillhörande festivalerna? Svär man månne i kyrkan genom att säga nej till exempelvis Svenska kyrkans stöd till det sexualiserade budskap som går som en röd tråd i arrangemangens program och seminarier och som varje ansvarig förälder skulle försöka hålla sina barn borta ifrån? Som på nyligen avslutade World Pride­tillställningen i Malmö och Köpenhamn, där bestraffningar i sexuellt syfte ”Bdsm solo play”, övningar med läder, gummi och uniformer, offentliga samlag, så kallade riskfyllt extremsex och andra avancerade sexuella aktiviteter marknadsfördes i noggrant planerade program.

Samlag inför besökare och gruppsextävlingar med alkohol som pris, vilka förekommer på en klubb för homosexuella och bisexuella i Köpenhamn, tillhörde det som lyftes fram vid World Pridearrangemanget.

Gemensamt för åtminstone de större Pridearrangemangen är också den totala sexualiseringen, där ens ett minimum av normer, hänsyn, känslor och försiktighet lyser med sin frånvaro. Pride sjunger, kan man uttrycka saken, den fria, och totalt gränslösa sexualitetens lov. Detta dokumenteras tydligt i de olika program och seminarier som brukar dominera arrangemangen, men vilka kommer i skymundan för de färggranna festivalparaderna, som av medierna regelmässigt beskrivs som manifestationer av glädje och kärlek och där arrangörens av Stockholms­arrangemanget groteskt överdrivna siffra, att en halv miljon besökare kantar gatorna, okritiskt vidarebefordras. Två tredjedelar av huvudstadens totala befolkning skockas alltså på några innerstadsgator! Inte dåligt – hur får de plats?

Denna festivalbild av Pride har säkert fått särskilt Svenska kyrkan att falla till föga med pekuniärt, personellt och annat stöd, som naturligtvis är tacksamt för arrangören. Men vad har Svenska kyrkan gemensamt med Pride i värderingar och (familje)normer, när man granskar ovannämnda program? I RFSL:s (Riksförbundet för sexuellt likaberättigande) så kallade Pridemanual, betonas klart, att Pride ska ”synliggöra och ifrågasätta de normer som finns” – och söka pengar från den kommun där ett arrangemang ska hållas men också i ”närliggande kommuner”. Och uppmaningen att gå med hatten till offentliga beslutsinstanser för skattefinansiering skräder inte orden: ”Om Pride kan samarbeta i regionen och göra saker i hela regionen så öppnas en hel kassa.”

Arrangemanget i Malmö kostar skattebetalarna cirka 20 miljoner genom makthavarnas generositet. Varken de eller Svenska kyrkan bryr sig tydligen heller om att just RFSL vill slopa sexköps­lagen. Av någon märklig anledning har tystnaden om det kravet varit utbredd i medierna.

Dags alltså för Svenska kyrkan att säga nej till fortsatt Pridestöd. Givaren och mottagaren har diametralt motsatta mål och värderingar. Dokumentation och verkligheten talar sitt tydliga språk!