Vi behöver fortsätta tala och verka för en kyrka där ingen behöver vara rädd – inte minst på församlingsnivå där de flesta kränkningarna sker, uppmanar debattörerna Anne Sörman och Sandra Signarsdotter.
#Varde ljus publicerade i november 2017 närmare 400 vittnesmål om sexuella övergrepp och trakasserier i Svenska kyrkans sammanhang. Det har skett på våra läger, i våra sakristior och i våra personalrum. Ungdomar, vikarier och kvinnliga präster är särskilt utsatta. De grövsta övergreppen som vittnesmålen i #Vardeljus berättar om, har skett när den utsatta varit under tjugo år.
#Sanningen skall göra oss fria, frikyrkornas upprop, publicerade någon månad senare och mönstret för sexuella kränkningar i kyrkliga miljöer stod väldigt klart: förutom kränkningen i sig så är det tystnaden efteråt som plågar och drabbar den utsatta mest.
Det räcker alltså inte med att skapa ett policydokument utan det skall vara en ständigt pågående process som skall implementeras i arbetslaget.
I november förra året antog kyrkomötet en motion som bejakade fortsatt arbete för att motverka sexuella kränkningar i kyrkan och utökat stöd till forskning. Många i Svenska kyrkan vill se krafttag i dessa frågor vilket motionens breda stöd var ett uttryck för. Men det räcker inte att vara överens om att det här är viktiga frågor, det räcker inte heller att tro. Vi behöver fortsätta tala och verka för en kyrka där ingen behöver vara rädd – inte minst på församlingsnivå där de flesta kränkningarna sker.
Vi föreslår tre enkla steg.
Tala om #metoo i församlingslivet. Tala om hur vi talar med varandra och hur vi närmar oss varandra. Hur nära är okej? Vad är okej att säga och göra och vem avgör vad som är okej.
Bjud in en gäst. Ordna en samtalskväll, en uppläsning eller ett utbildningstillfälle. Glöm inte de unga!
Både arbetsmiljölagen och diskrimineringslagen är väldigt tydliga. Arbetsmiljölagen föreskriver att varje arbetsgivare skall arbeta systematiskt med förebyggande arbetsmiljöarbete.
Diskrimineringslagen kräver därtill att varje arbetsgivare och utbildningsanordnare skall arbeta med ”aktiva åtgärder” för att motverka diskriminering och sexuella trakasserier på arbetsplatsen samt för allas lika rättigheter och möjligheter. Det innebär ett kontinuerligt och förebyggande arbete.
Det räcker alltså inte med att skapa ett policydokument utan det ska vara en ständigt pågående process som ska implementeras i arbetslaget. Glöm inte de unga!
Både arbetsgivarorganisationen och fackförbunden har kunskap och inte minst ansvar i detta. Varje skyddsombud bör ha utbildning och redskap. Varje stift har två kontaktpersoner som tar emot anmälningar om sexuella kränkningar och övergrepp.
Kvinnojourer, forskare, aktivister i #vardeljus och #metoo kan dela med sig av kunskap och erfarenheter. Studieförbunden, till exempel Sensus samt flera andra ideella och privata aktörer håller utbildningar i hur förebyggande och uppföljande arbete kan utformas. Glöm inte de unga!
Anne Sörman
präst i Botkyrka församling, doktorand i Stockholms stifts forskarskola och styrelseledamot i Föreningen Samordningen Metoouppropen i Sverige
Sandra Signarsdotter
präst i Gustaf Vasa församling, Stockholms stift, medlem i Kyrkomötet (S)
LÄGG TILL NY KOMMENTAR
Du måste vara inloggad för att kommentera. Klicka här för att logga in.