Vi människor klarar inte av att hantera alla uppfinningar vi gjort

Vi lever i en värld som på många sätt är så annorlunda från den värld vi växte upp i. Själv är jag född 1950 och inser att det digitala har accelererat enormt under de ­senaste årtiondena. Mycket som jag tycker är svårt att hänga med i har blivit självklart för många i dag. Sjukvårdsinformation, ekonomi, biljetter och mycket mycket mer sköts digitalt.

Församlingarna har mycket av sin annonsering på hemsidan och på sociala medier som Insta­gram och Facebook. Annonsering i dagstidningar försvinner eller dras ner. Det skylls på att det är dyrt och att många inte prenumererar på någon papperstidning på grund av att den också ökat så mycket i pris.

Jag kan ibland tycka att det är svårt att hitta gudstjänsttiderna på nätet. Jag tänker också att det kan vara svårt för människor att veta vad just den kyrka hon vill besöka heter. Pastoraten har inte alltid samma namn som församlingarna och de enskilda kyrkorna efter en sammanslagning.

Det är också smärtsamt att det skapats ett nytt typ av klass­amhälle när många som inte har råd med en smarttelefon eller dator ­eller inte förstår hur man ­hanterar dem blir utanför samhälls­gemenskapen.

Själv har jag haft mycket stor glädje av att vara på Facebook. Där har jag haft kontakt med många gamla och nya vänner och särskilt efter pensioneringen har det känts bra. Men nu har jag insett att det är ett mycket skört sätt att bygga gemenskap på. Det tycks vara en våg av bedrägerier där nu.

Små tidningsnotiser berättar om människor som blivit lurade på stora belopp för att de inte insett att de inte skulle lyda en uppringare som lät övertygande och hjälpsam. Eller svara någon som bad om hjälp. Människor har vittnat om stor skamkänsla när de inte fattat att allt var bluff.

Den 19 augusti blev jag själv hackad, det vill säga någon har kapat min identitet på Facebook. Jag har förlorat flera hundra vänner.

Visst går det att ringa och sms:a men alla vänner vet inte hur de ska nå mig, och kommer förmodligen inte att våga svara på en ny vänförfrågan i tron att den kommer från en hackare.

En del vågar inte svara om jag ringer från ett för dem okänt nummer. Och som någon vän sa: ”I dag är det inte modernt att ringa längre.” Brev kommer inte alltid fram och det billigaste portot kostar 15 kronor.

Jag vill lyfta detta för samtal här och i församlingarna. Vi i kyrkan har alltid satt gemenskap högt. Vi tänker ofta att ensamhet skapar ett stort lidande. Gudstjänster och mycket diakonal verksamhet är i hög grad till för gemenskapens skull.

Vi hoppas på en stor glad ­gemenskap i himlen och Gud är relation.

Nu skriver någon okänd i mitt namn på Messenger och Facebook. Någon ber om hjälp i mitt namn. Det är väldigt obehagligt. Jag kan inte stoppa det fast jag försökt enligt de direktiv som ­Facebook ger på sina hjälpsidor. En del vänner har lovat att anmäla det till Facebook men det har ändå inte upphört.

Jag blev hackad när jag själv trodde att en gammal vän bad om hjälp. Men det var inte vännen, hon hade själv nyss blivit kapad.

Jag har varit väldigt försiktig och inte svarat på sådant som sett skumt ut. Jag har klarat mig i tolv år. Men nu blev jag lurad.

Det ligger ju så djupt i oss att vilja hjälpa när någon ber om hjälp.

Vi människor klarar inte ­riktigt av att hantera alla upp­finningar vi gjort. Vi har ätit av kunskapens träd på gott och ont.

Karin Håkansson 
pensionerad präst, Ängelholm