De lägger pussel i bly

Gamla vackert mönstrade kyrkfönster pryder de flesta av våra äldre kyrkor. Med sina geometriska mönster eller bibliska figurer i djuprött och blått, silar de dagsljus och avskärmar vardagen utanför.

Men inte heller blyglasfönster varar för evigt. Omkring vart 80:e år har tidens tand gjort sitt. Då är det dags för renovering.

– Kittet torkar och blyspröjsen spricker. Fönstren blir otäta och rassliga och då hittar regnet in, förklarar konstglasmästare Niclas Kuhn.

Tillsammans med sin syster Renée driver han en av få specialiserade firmor på blyglas i Sverige. I källarlokalen i Hökarängen i södra Stockholm tillverkas och renoveras blyfönster till både kyrkor, museer och bostadshus.

Det är ett omständligt arbete som görs för hand, på i stort sett samma vis och med samma verktyg som det alltid gjorts. Syskonen Kuhn är fjärde, och sannolikt sista, generationen i familjeföretaget, som startades av syskonens tyske farfarsfar Johan Baptist Kuhn, en glasmästargesäll från München som fann både kärleken och arbete i Sverige.

I dag har hans barnbarnsbarn gott om uppdrag med att restaurera fönstren som Johan Baptist var med och skapade för de pampiga hus som byggdes i Stockholm i början av 1900-talet.

På bordet framför Niclas ligger ett nygjort exempel på ett sådant tidigt 1900-talsfönster. Förlagan satt i portugisiska ambassadens hus som brann för ett år sedan.

Nu skrapar Niclas bort det överblivna kittet under blyfattningarna med något som ser ut som en avhuggen linjal. En stund senare är det dags för sågspånet att strös ut för att, tillsammans med en rejäl gnuggning, suga upp fett och smuts.

– Sen håller de i hundra år, säger Niclas.

Fönstren i Över-Järna kyrka har vid någon tidpunkt utsatts för vandalism.

– Det är inte så ovanligt att människor som mår psykiskt dåligt ger sig på kyrkfönster, förklarar Niclas och Renée visar bilder på Över-Järnafönstren som de såg ut före restaureringen, med stora hål.

Att rekonstruera fönstren är inte så svårt, förklarar de. Men att så här hundra år senare hitta samma glasmassa och samma färger till målningen är en utmaning. Liksom att få tag i bra bly.

– Materialen har ju förändrats, säger Renée. Vi får pröva oss fram. Måla och bränna och pröva igen.

Just glasbitarna i Över-Järna sattes tillbaka på plats i kyrkan. Värre är det när hela fönstret ska renoveras och plockas isär för att sedan sättas tillbaka igen och blyas in.

Som fönstren i St Peters kyrka i Stockholm. De lyftes ner tejpade och säkrade, sektion för sektion från en byggställning i oktober 2018 och sattes tillbaka i maj 2019.

Tre fönster med 20 sektioner i varje. Varenda glasbit har rengjorts, med såpa och rotborste. Minst 15–20 minuter för varje.

Hur? Med mekanisk nötning och svordomar, säger Niclas.

– Det är som ett jättelikt pussel, säger Renée, och visar hur hon dokumenterar varje moment med Ipaden. Allt måste vara på millimetern, så att bildmotiven stämmer på alla håll.

– Varje fönster är unikt. Det är det som är så roligt i det här yrket, säger hon och visar bilder från arbetet med de höga, mångfärgade fönstren i Hässleholms kyrka.

Ununge kyrka var mer komplicerat, med fönsterglas som buktat sig, och därför måste åtgärdas.

– Det var ett himla bök, säger Niclas och visar exempel på nya så kallade Butzenglas. Glasrundlar, som buteljbottnar, som fått ersätta de gamla. Att få de nya, lite tjockare, rundlarna att passa in i mönstret har varit en grannlaga uppgift.

– Vi tycker inte att lagningar och renoveringar ska synas. Konstnärens vision ska behållas. Men alla håller inte med om det. I Uppsala domkyrka till exempel, är de nya glasbitarna i fönstren märkta för att visa var det är renoverat. Det är olika skolor, förklarar Niclas.

Men blyet är alltid detsamma? Är inte det ett farligt material att handskas med?

– Nej, blyet är inte mycket att vara rädd för, så länge det är i fast form och inte kommer ut i naturen.

Snabbt och elegant visar Renée hur hon knackar fast de smala blystängerna, som anpassats till glasets tjocklek i en blymaskin, som ser likadan ut som för 100 år sedan, fast den numera går på elektricitet.

Sedan är det dags att löda ihop bitarna med tenn. Och att staga upp fönstren med smala stänger på baksidan. Det mjuka blyet orkar inte ensamt bära upp de tunga konstruktionerna.

Så till bilderna, eller mönstren, som ofta måste rekonstrueras eller målas om när fönstret är rekonstruerat. Ett jobb för en konstnär.

– Till sådana arbeten har vi en rumänsk glasmålare, en konstprofessor från Bukarest. Han är över 80, men håller på och lär upp en kille som förhoppningsvis kan ta över efter honom.

Återväxten i blyglasbranschen är annars ett problem. Nästa generation Kuhn vill inte ta över, och likadant ser det ut på andra håll.

– Vi har ju hållit på i 40 år nu och har gott om jobb. Och än så länge funkar det, säger Niclas

På frågan om hur det är att jobba med sin egen bror, eller syster, är svaret bara positivt från bägge två.

–Det är lättare när man har samma värderingar, eller samma arbetsmoral, säger bägge och skrattar. Det funkar jättebra.