Deras villa har stått orörd sedan 30-talet

Det är en kall vinterdag när prästparet tar emot på trappan till den ståtliga villan i vitt och grönt med mycket snickarglädje i Gunnarsbyn i Norrbotten. Deras historia är full av märkliga sammanträffanden.

I dag är Mogens Amstrup Jacobsen anställd av kyrkokansliet på Sysslomansgatan i Uppsala som ambulerande präst i Asien. Kvinnan som huset byggdes för en gång i tiden bodde även hon en period på just Sysslomansgatan. Ja, kanske var det så att hon inte ville bo i glesbygden utan därför såg till att flytta till storstaden Uppsala.

Mogens Amstrup Jacobsen ville flytta åt andra hållet, från Århus i Danmark. Han hade planer på att bo på Grönland, Svalbard eller i Lappland.

– Gud hör bön – i samma veva utlystes en prästtjänst i Gunnarsbyn och även om det inte riktigt var Lappland så låg det ju nära.

På ett prästmöte i Skellefteå träffade han Lena Malm som var arbetslivspräst i Luleå. De blev så småningom ett par och kom att bilda familj i Gunnarsbyn. I dag har Lena Malm en tjänst i Råneå församling fyra mil bort. 2013 blev de plötsligt inbjudna på te till den ståtliga grosshandlarvillan. Då hade de aldrig varit inne i huset.

– Vi blev ordentligt överraskade när vi kom in. Det var som om tiden hade stått helt stilla sedan 1934. Det fanns fullt med tidningar, grammofonskivor och räkenskaper från den tiden. Nattsärkar, kostymer, hattar och pälsar hängde kvar och porslinet var från 1930-talet, säger Lena.

Barnbarnen som hade ärvt huset hade en fråga till prästparet: Skulle de vilja köpa det?

Huset byggdes ursprungligen av en rik man som ägde handels­bodar från Haparanda i norr till Luleå i söder – Carl Riström.

– Han var en self-made man som började som son till en smed på närliggande Meldersteins bruk, köpte den första handelsboden billigt här i Gunnarsbyn och så småningom kom att göra sig en förmögenhet och bli inflytelserik riksdagspolitiker och kommunpolitiker. När hans dotter Lydia gifte sig lät han bygga villan åt henne och hennes man.

1909 stod huset klart. Här fanns den första telefonen med nummer 1 i trakten. Elektricitet drogs in och huset blev det första privata huset i Norrbotten med centralvärme.

I arbetsrummet hänger originaltapeten med rosa rosor kvar och på skrivbordet ligger räkenskaperna från 1930-talet uppslagna med bläckpennan bredvid.

I salongen står pianot med noter till den tidens slagdängor framme och när Mogens sätter på grammofonen är det som att förflytta sig direkt tillbaka till det glada 20-talet.

– Vi intervjuade Lydias systerdotter, en 97-årig dam i Råneå, och hon berättade att hon brukade dansa här uppe på balkongen med husets son i början av 1930-talet, berättar Mogens.

Tidskrifter på franska, tyska och engelska ligger utspridda på borden. Lydia hade rest runt en hel del innan hon flyttade till Gunnarsbyn.

Hennes man Carl Forsberg hade bott i Amerika och arbetade som fotograf i New York i slutet av 1800-talet. På chiffonjén ligger en tjock fotobok i röd sammet med porträttbilder av damer som han kan ha fotograferat.

I matsalen finns serveringsbrickan intill det imponerande matsalsbordet i ek. Här passade serveringspersonal upp på gästerna och härifrån kunde de ta den smala pigtrappan upp på övervåningen utan att riskera att stöta ihop med herrskapet i den stora trappan.

– Både Karl XV och Oscar II har faktiskt ätit vid det här bordet. Fast då stod det hos Lydias pappa Carl Riström i Råneå. Han bjöd dit Oscar II 1902 och Karl XV hade varit på besök där tidigare, berättar Mogens.

På övervåningen står spel som back-gammon, couronne och schack kvar. En sällskapsdam kom varje dag till Lydia. Det finns även bevarade brev. Bland annat till en väninna i Sverige, där Lydia beklagar sig att hon saknar storstadens puls, och brev på tyska till bekanta i Berlin.

När det var dags för barnen Sonja och Börje att börja realskolan 1922 skrev sig familjen i Luleå domkyrkoförsamling. När sedan Börje skulle börja på universitetet, bestämde sig Lydia för att flytta till Uppsala med barnen.

Ytterligare ett märkligt sammanträffande är att Börje blev präst och Sonja gifte sig med en präst. Kvar i grosshandlarvillan blev Lydias make Carl Forsberg.

Hans sovrum står orört på övervåningen precis som han just har lämnat det. Gula jugendgardiner i fönstret med en kommod i marmor nedanför, byråar fulla med kläder och en bäddad dubbelsäng i järn. Det verkar som han dog hastigt och oväntat 1934.

Både Lydia, Börje och Sonja med familj tillbringade somrarna i huset så länge de orkade och därefter besökte barnbarnen huset någon vecka om sommaren.

– Men vi får en känsla av att det var viktigt att inte ändra på något när de var här. I dag är barnbarnen i pensionsåldern. De ville gärna att allmänheten skulle kunna ha tillgång till huset. Vi funderade och 2014 slog vi till och köpte det, säger Lena.

På gården har Mogens och Lena hittat otaliga skatter. Bland annat en utmärkelse från Finlands president riksmarskalken Mannerheim till Sonjas man för insatser för finska krigsbarn under andra världskriget och en postilla från 1576 skriven av en av Luthers lärjungar.

– Den är ovärderlig så den har vi låst in i ett bankfack. Men det verkar verkligen som det är meningen att två präster i den lutherska kyrkan ska ta hand om den här platsen, säger Mogens.

I somras slog de upp portarna till ett utomhuskafé med fikabröd som de har bakat från husets receptböcker. Klassikern prinsessornas kokbok från 1929 var förstås en av dem. Själva går de klädda helt i 30-talsstil som servitris och hovmästare. Det blev, utöver livet i vildmarken som Mogens föreställt sig, även kulturhistoria med inslag av teater.

– Jag gillar det. Jag har faktiskt alltid brunnit för amatörteater! säger Mogens.

Text: Ann-Katrin Öhman