Kyrkogårdsarbetare, våga gå fram till den som är ledsen!

Gunilla Johansson är begravningsplatsarbetare i Kalmar pastorat, och har varit med på Gillis Edmans utbildningar. Hon tycker att det är bra att få bekräftelse på att de som arbetar på begravningsplatserna är en viktig resurs. Foto: Suvad Mrkonjic

Att kyrkogårdsarbetare har avancerade sorgesamtal har allt fler förstått under de 45 år som Gillis Edman varit begravningsentreprenör. ”De allra flesta är naturligt bra på att lyssna. Om någon behöver prata får de där pelargonerna vänta på att bli planterade.”

Gillis Edman har varit begravningsentreprenör sedan 1970-talet. De senaste fyra åren har han frekvent varit ute och föreläst i pastorat och samfälligheter om hur kyrkogårdspersonal och andra anställda i begravningsverksamheten kan bli ännu bättre på att bemöta de människor de möter på kyrkogården.

På 45 år hinner man möta många människor och vet hur olika sorgen kan se ut.

– Så jag vågar ta det där samtalet med en människa i sorg.

Den konsten lär han nu vidare till de som arbetar med begravningsverksamheten på andra sätt än den direkta begravningen.

– Det är lätt att kyrkogårds­arbetarna glöms bort när man pratar om församlingarnas arbete, men oj, vilka samtal de kan ha där bland pelargonerna.

Bara det faktum att de finns ute och dagligen möter människor som besöker anhörigas gravar. Det är en resurs att ta till vara. Gillis Edman vill att de ska sluta vara alltför försiktiga.

– Jag vill ge dem modet att ta ett steg framåt istället för ett steg bakåt när någon är ledsen.

Gillis Edman lär ut konsten att stötta sörjande på kyrkogården. Foto: Smack AB

En grundläggande kunskap om hur sorg fungerar är också viktig att få med sig för att kunna möta de olika reaktioner man kan få från en sörjande människa.

– Jag lär ut sorgens mönster, om sorgens skepnader, ur ett psykologiskt perspektiv. Vad är ilska, vad är förnekelse, och vad innebär detta med nyordning och bearbetning? Då blir det möjligt att våga närma sig en människa, om man vet att han eller hon inte är arg på mig, utan arg på hur livet har blivit.

Genom fallstudier och praktiska exempel vill Gillis Edman visa på hur varje sorg är unik, och hur det därför kan vara riskabelt att säga: ”Jag vet hur det är”.

– För det kan man aldrig veta, hur välmenande man än säger det. Varje sorg är lika unik som ett tumavtryck, säger han.

– Då är det bättre att bara visa empati, och visa att man vill lyssna.

Han tycker att de allra flesta kyrkogårdsarbetare han möter under sina utbildningar redan gör det mesta rätt, rent instinktivt.

– De jag möter är så oerhört respekterande. Och en sörjande förväntar sig egentligen inte några svar. Det är väldigt här och nu, att man bara sätter sig där på bänken. Det är uppdraget, och det kan bli väldigt fint.

De kan behöva älta, även efter många år. Men då kanske de närmaste vännerna har tröttnat på att höra om det.

Gunilla Johansson är begravningsplatsarbetare i Kalmar pastorat, och har varit med på Gillis Edmans utbildningar. Hon tycker att det är bra att få bekräftelse på att de som arbetar på begravningsplatserna är en viktig resurs.

– Präster och diakoner finns där direkt när dödsfallet inträffar. Hit kommer de i flera år. Det kan vara på personens födelsedag, på årsdagen eller bara vid första snön. Sådana minnesdagar som ingen annan vet om, men de minns sin sorg och är kanske lite extra ensamma. Då finns det alltid folk att prata med här.

Hon beskriver hur hon och kollegorna varje vecka har samtal med människor som bara behöver prata av sig.

– De kan behöva älta, även efter många år. Men då kanske de närmaste vännerna har tröttnat på att höra om det. De äldre blir ofta så väldigt ensamma när de förlorar en livskamrat, och nu när de knappt har fått gå in i affären heller blir det enkelt att börja prata med oss, utomhus.

Gunilla Johansson har jobbat på begravningsplatserna i elva säsonger. Hon tycker att Gillis Edmans utbildning är bra, om inte annat för att bli påmind om hur viktigt och enkelt det är att våga börja prata.

– Nu tänker jag att ”jag tar och pratar fem minuter med den här personen”. Det hinner man nästan säkert alltid.

Utbildningen kan också bli en påminnelse till chefer om att personalen på kyrkogårdarna gör ett viktigt jobb.

– Det är tyvärr inte alla som ser det, men jag tycker det har blivit bättre. Det är bra att det lyfts fram att vi gör andra saker också, att även de som inte ser ut som om de har något direkt med de sörjande att göra, faktiskt kan vara till hjälp. Och att vi får tid att hinna med det, säger Gunilla Johansson.

Gillis Edman tycker sig också se att det skett en attitydförändring de senaste åren.

– Man har förstått att även kyrkogårdsarbetarna får avancerade samtal. Tyvärr kunde det tidigare hända att de fick höra att de inte fick prata med sörjande, det var bara den som var utbildad för det som skulle ha sådana möten.

Extra roligt är det då att fler och fler bjuder in honom för att låta medarbetarna fördjupa sig.

– Den kloka chefen förstår att ju fler som gör det här bra, desto bättre är det. Om någon behöver prata, då får de där pelargonerna vänta på att bli planterade.

De allra flesta han har lärt känna genom åren är naturligt bra på att lyssna på dem de möter. Det Gillis Edman vill göra är att stärka deras självförtroende, för de svåra samtalen kan de egentligen redan hantera.

– Jag vill uppmuntra dem att göra en vanlig sketen arbetsdag till den viktigaste dagen i en annan människas liv.

Fakta: Gillis tankar kring möten med sörjande

1 Var alltid dig själv. Du kan och du vågar.

2 Lyssnande är viktigare än medömkan. Den ledsna människan söker en medmänniska mer än en psykolog.

3 Sätt vänliga gränser på vad som sägs och hur länge det sägs.

4 Fundera över hur du själv skulle ha velat bli bemött.

5 Om samtalet blir för stort, var beredd att ge råd om professionella samtal.

Till sist: Känn tacksamheten över att i några vackra och viktiga ögonblick få dela en annan människas liv.

Prenumerera på Nyhetsbrev

0 Kommentarer

LÄGG TILL NY KOMMENTAR

Du måste vara inloggad för att kommentera. Klicka här för att logga in.