Helt sant, och detta faktum har inget med mitt vinlapande i solen att göra, och jag vet att G K Chesterton visste det, även om det känns fel att skriva ”visste”. Varken han eller hans bok som först publicerades för exakt hundra år sen känns som imperfekt för mig.
På ett ibland nästan skrämmande sätt föregriper Chesterton dagens diskussion mellan sekulära, nyandliga och kristna, eller också är det jag som får ta och fatta att inget är nytt under solen. Fundamentalistiska ateister hittar näring i upplysningstankar från 1700-talet; kristna apologeter har som bekant en ännu äldre filosofisk tradition att ösa ur.

”Kristen apologi” är den etikett jag skulle sätta på Ortodoxi om jag tvingades till det. Etiketter är inte min grej, men även om denna bok skrevs av en andlig sökare som ännu inte hade tagit ställning för kristendomen är han så fenomenal på att förklara varför kristen tro är rätt, och varför den måste fungera exakt som den gör, att jag blir rörd. Jag kan identifiera mig med Chesterton som på egen hand insåg saker kristna känt till i millennier, varpå han med stigande häpnad begrep att: ”Hey, jag är inte först, det finns redan ett färdigt system för allt det här.” Inte för att han skulle ha uttryckt sig så. Chesterton uttrycker sig snarare som Oscar Wilde, hans bok är proppfull med smarta spirituella formuleringar att älska och citera.

Han är så uppenbart befryndad med författare som C S Lewis och Tolkien – inte minst i sin uttryckliga kärlek till sagan – att jag börjar undra hur mycket han har inspirerat dessa något yngre författare. Hade även Chesterton skrivit sagor i stället för att bara skriva om sagor, då hade han blivit den störste av de tre, jag svär, för han är den störste språkkonstnären.
Chesterton skriver i en tid före världskrigen som för mig är omöjlig att föreställa sig, en tid när framtiden fortfarande låg där som en oändlig möjlighet ohotad av supervapen, globaliserat krig, terror och klimatkris. Det blir jag avundsjuk på, och det kan göra att jag ibland – dock sällan – tycker att han känns överoptimistisk. Det enda jag verkligen inte gillar i hans text är svärmandet för religionskrigaren, för korstågen, som jag helt enkelt finner osmakligt och obegripligt – mer obegripligt än hans aversion mot buddismen som ju de facto är en aversion mot teosofin. Och Chestertons pojkaktiga glädje har att göra med att han skrev i en tid när pojkar och män fortfarande var världens prinsar och kungar. I Per Beskows nyskrivna förord till Ortodoxi konstateras att feminismen skulle nog Chesterton inte ha tyckt om. Må så vara. Jag gillar hans bok ändå. Mycket.

Maria Küchen