När Norman Mailer skrev romanen Evangelium enligt Jesus (till svenska av Leif Janzon 1998) höll han sig nära evangelietexterna. Fram träder en man som dels gör anspråk på att vara Guds son, dels vill vara människa bland människor. Varför är jag utvald av Gud undrar Jesus. Och om det inte är så, vem har gett mig kraften att utföra mirakel? Han kommer till insikt om att han är Messias och det gör honom både stolt och orolig. Hur ska han kunna motsvara de höga förväntningar människorna har rätt att ställa på himmelens jordiske representant?

Förra året utkom Jonas Gardells bok Om Jesus. Även Gardell håller sig till evangelietexterna men tillåter sig personliga utvikningar som är nog så intressanta trots att de saknar stöd i källorna. Vad gör det? Hans bok är uppfriskande och fantasifull. Det räcker långt.
Gardell är ett av Guds många ”barnbarn” och det är också Stellan Ottosson. Hans uppväxtmiljö var den närmast bokstavstroende rörelsen Bibeltrogna vänner. Teolog är han inte men visar ändå prov på mycket god bibelkunskap. Litet åt det gamla folkskolläraridealet kan man säga.
För åtta år sedan utkom hans bok om Gamla testamentet betitlad Profeter, kärlek och ond bråd död. Nu tar han sig an Nya testamentet i Jesus, Paulus och kärleken (Carlssons). Att han skriver så insiktsfullt och allsidigt kanske har sin grund i att han varit verksam som diplomat i många år.

Stellan Ottosson redovisar vad Nya testamentet säger om skuld och försoning, himmel och helvete, kvinnors underordning, erotik av olika slag – ja allt. Vad gäller erotik noterar han att det inte finns några Jesusord om homosexualitet i evangelierna. Denna tystnad ”behöver förvisso inte tolkas som ett godkännande” säger diplomaten Ottosson men han ger sig inte in på vad den då betyder. Kanske menar han att vissa gåtor måste få förbli olösta, annars förstår vi dem inte.
Det finns en mystisk kommentar om könlöshet i evangelierna. Att detta skulle underlätta tillträde till himmelriket kan mycket väl vara ett tillägg som senare tiders sexualfientliga personer lagt i Jesus mun, men det kan man inte vara säker på, konkluderar Ottosson. Och just den sortens konklusioner är legio i hans framställning.

Om den troende Gardell säger att tvivel är hans ständiga följeslagare så kan samma sak sägas om Stellan Ottosson och om ett antal nu verksamma biskopar. De är i gott sällskap, av Jesus själv. Denna innehållsrika bok borde läsas av dem som tror för mycket och dem som tror för litet samt av dem som tror sig om att inte tro någonting alls.

Olav Wiström