Nu återvänder han efter att i många år bott i ett höghus i det fjärran Ume. Hans förkunnelse gäller nu Guds död. Hela bygden har gått på en nit. Nu vill han be om ursäkt för att han påtvingat dem billiga fantasier. Men landsbygden har förvandlats. De yngre känner inte igen honom. De varken tror eller misstror någon Gud.
Bönhuset har gjorts om. Där hålls inga väckelsemöten. Målningen av Kristus – på knä blickande snett upp mot himlen ”blev ommålad och hamnade på älgskyttebanan”.

Han möter en vän som samlat på inlandets nednötta predikstolar. De står nu på en bakgård. De är omgjorda till bikupor. ”Helighet hade lagrats i predikstolarna”. Och han besöker en gammal kamrat som har förlorat synen och sitter djupt upptagen lyssnande på PO Enqvists Lewis resa på sin cd-spelare. Vännen Gideon förstår först inte vem som besöker honom. Då tog Olof Helmersson tre steg framåt och ropade så starkt han förmådde: Halleluja! Halleluja! ”Jo, sade Gideon. Du låter som Helmersson, predikanten som frälste mig en gång.”
I olika sammanhang förkunnar han:”Det finns ingen Gud, Messias har inte kommit, förmodligen kommer han aldrig. Frälsningen är bara en sjuklig känslostorm, inget annat. Alla som han i ungdomligt oförstånd hade frälst måste förlåta honom. Frälsargestalter har alltid funnits men de är som sagor.” Kristendomen är kulturens hötorgskonst.

Denna bistra Sanning måste doseras. Den är svår att ta till sig. Särskilt gäller det den döende Gerda. Hon har väntat i femtio år på predikanten. ”Jag har legat på mitt yttersta i tre år. Aldrig har jag tappat tron under dessa år, man blir seg av att tro.” Min väntan efter dig har varit så stark att jag inte unnat mig att dö.”
Hon ställer en mängd svåra själavårdsfrågor. Olof Helmersson har sin uppfattning helt klar men är tyst. Men medan han tiger så hör hon distinkta och utmejslade svar – kanske inifrån sig själv – och är honom djupt tacksam. Gerda ber för honom och tackar Gud för honom.

Som vanligt är detta en skröna med vilda kast. Språket är färgrikt och kargt som en skulptur av Bror Hjort. Nattvardsscenen – med en brödbit som kan sväljas först när predikanten hjälpt Gerda att sätta in löständerna för att tugga, och som i stället för vin använder starkspriten Norrlands akvavit –  kommer alla att minnas, trots eller kanske tack vare att predikanten inte alls tror medan den döende Gerda tror.
Det är som om de uppmärksammade kyrkokritiska Humanisterna här fått draghjälp av Torgny Lindgrens ateistiska predikant. Argumenten för Guds frånvaro är desamma. Men sannolikt ligger det som vanligt hundar och katter begravda i Lind­grens berättelser. Kanske finns här en kritik över att de officiella predikanterna tystnat eller förlorat sin tro. Det är de enkelt troende som har en övertygelse som bär. Trösten i denna berättelse kommer från de skenbart naivt troende – inte från den som har som uppgift att skapa otro.

Samtidigt är det en vemodigt nostalgisk kristendomsform som beskrivs. Den lever på ett slags väckelsens språkliga öar där vi som fortfarande känner igen Kanaans tungomål kan känna oss trygga och lugna. Men vem ifrågasätter ateisten, vem försvarar tron i Ume eller ännu längre söderut – i Stockholm? Är det bara i Norrlands inland en spillra återstår? Är det Gerda eller predikanten som är Torgny Lindgrens egen förkunnelse? Därom låter han oss undra. Sådan är den stora konsten.

Owe Wikström