"Jag lever fortfarande med skam och skuldkänslor"

Utställningen God Love Pride visas i Markuskyrkan i Skarpnäcks församling under Stockholm Pride. Projektet är skapat av fotografen Ilar Gunilla Persson och består av bilder och berättelser från hbtiq-personer hon träffat. Alla i fotoprojektet har vuxit upp med eller har bakgrund i ett religiöst samfund. 

En av de medverkande heter Erik, han växte upp i ett strängt religiöst hem där det mesta som inbringade glädje var syndigt. 

- Erik beskriver hur han går på en grusväg, med biblar i famnen, på väg till kyrkan. Egentligen vill han bara dansa. I dag är han över 90 år. Han lämnade sin hemby, flyttade till Paris och har sedan dess levt i dansens värld, säger Ilar Gunilla Persson.

Projektet började för några år sedan när hon fick en förfrågan om att ställa ut på temat hbtq i finländska Österbotten. Hon började då med att fota sig själv och två vänner, nu har det blivit över 20 bilder. 

Ilar Gunilla Persson växte upp i Dala-Järna i Västerdalarna med sju frikyrkor inpå knuten. Hon var aldrig själv medlem i någon församling men deltog ofta i olika aktiviteter och läger. Under åren har hon träffat andra hbtiq-personer som till skillnad från henne fötts in i en församling.

- Det är ett starkt kollektiv att vara med i en församling. Kanske är alla dina vänner, släktingar, grannar med. Ni blir som en familj och man tror på det som predikas.

Det finns en berättelse om en person som fann kärlek och acceptans i kyrkan men många av de medverkande har fått höra att homosexualitet är synd, en annan ansågs "olämplig" och en tredje var inte en sann kristen. Skuld och skam återkommer ofta i berättelserna. Marcus skriver:

"Predikningar med tungotal, fördömande av människor, skuld och skam. Vad som var synd och vem som var syndare. Detta var min uppväxt i den församling jag växte upp i. Jag lever fortfarande med skuld och skamkänslor i min vardag även fast jag insett att de som dömer är människan inte Gud."

- När du blir äldre och inser att du blir kär i någon av samma kön, kan allt du fått lära dig och vuxit upp med ställas på ända. Många har fått lämna sin familj och bygga nytt någon annanstans men lever fortfarande med skuldkänslorna att någonting är fel, "för det har jag fått lära mig sedan jag var liten", säger Ilar Gunilla Persson.

Personerna i utställningen har Ilar Gunilla Persson fått kontakt med genom facebook-grupper, EKHO och efter att bilderna visats på olika platser i Sverige och Finland. Av alla lokaler fotona hängt i tycker hon de gjort sig starkast i kyrkorummet, att syftet kommer fram allra bäst i den kontexten.

- Många av de jag pratat med tycker att det är väldigt fint att de får hänga på kyrkväggen. De har inte varit välkomna förut men att få hänga här nu betyder jättemycket för många av dem.

Är de medverkande fortfarande troende?

- Det är ingen som är aktiv i någon församling. Många dealar nog med det där fortfarande. Är det Gud som har sagt det här till mig eller familjen och pastorn i församlingen? Jag tror att det här med tron...att man får hitta sin personliga tro i det här för att kunna leva. 

Responsen från publiken har varit övervägande positiv men innehållet har också upprört, vilket Ilar Gunilla Persson bara tycker är ett bevis på att den verkligen behövs.

- Jag var gästkonstnär i Lovisa i Finland förra året och församlingen var inte överens om utställningen skulle få hänga i kyrkan eller inte. Kyrkan delas av svensk- och finskspråkiga församlingarna och den svenska församlingen sa ja medan den finska sa nej. Men sedan sa finska ja men att "ni får ta ansvaret".