Erik Jeor: ”Jag ­behöver mötet med det heliga”

Vad har kyrkofäderna med dagens Sverige att göra? Svar: Mer än man tror. Det menar konstnären och musikern Erik Jeor, som just gjort en platta med texter av Augustinus, Origenes och Gregor från Nazians.

– Det tidiga kristna arvet innebär att vi omärkligt bär med oss vissa värderingar och är fortfarande fundament för hela samhället. Redan på 300-talet lades den juridiska grunden för religionsfriheten. Både skolor och sjukhus är från början kristna barmhärtighetsverk.

Nej, att det skulle vara perifert att 2021 sätta musik till texter från 200-talet håller han inte med om. Framför allt inte på det personliga planet. Det är tjugo år sedan Erik Jeor först mötte de urgamla bönerna.

– Jag var i kris och sökte mina rötter. Jag hittade ett exemplar av De första kristnas böner, där Anders Frostenson hade gjort översättningarna. De gick rakt in. Bönerna är olika men kretsar kring samma uppmaning. Att våga möta sitt hjärtas fattigdom. Att lägga korten på bordet och säga som det är.

Rötterna Erik Jeor talar om är frikyrkliga. Hans far, Hans Johansson, var teolog och känd predikant i Örebromissionen. Han gick bort hastigt 2008. 1973 åkte föräldrarna på smekmånad till Iran där de var missionärer i ett år. ”På vägen hem blev jag till”, säger Erik Jeor.

Det är mycket som hänt sedan han som 26-åring mötte kyrko­fädernas böner. Då levde Erik Jeor med känslan av att inte ha händerna på ratten. Han var en ung man som lät omständigheterna styra. Nu är han en 46-årig tvåbarnsfar som vet mer om vem han är.

Men också om vad han behöver.

Det är en annan bild än den Erik Jeor mötte under sin uppväxt. I frikyrkan fanns ett ”enormt tryck” på den omvälvande frälsningsupplevelsen. På ett tydligt före och efter.

– Klosterlivet bygger på en cyklisk rörelse runt året, veckan och dagen. Samtidigt finns den linjära frälsningshistorien hela tiden med, där människan är indragen i ett drama som har en början och ett slut.

Tjugo års sällskap med kyrko­fäderna har gjort att Erik Jeor kommit dem nära. Han säger att det har varit en stor tröst att se att de inte föds till helgon utan att de var vanliga människor som levde i vardagen. Augustinus hängav sig åt det som erbjuds ”inom tid och rum”, menar Erik Jeor.

Vad är det för gudsbilder som träder fram i texterna du valt?

– Det är en Gud man talar till direkt. Bönerna handlar mycket om att ställa sig inför den som ser allt. ”Låt det gå under som måste gå under i dina djupa vatten”, skriver Origenes. Det är ett totalt underkastande.

– Bönernas resonans är djupare nu. Jag inser att jag behöver kyrkan, mässan och mötet med det heliga.

I samband med att första dottern föddes 2013 bodde Erik Jeor i Paris. Han gick regelbundet till Saint Gervais där en kommunitet med munkar och nunnor följer tidegärden offentligt. I dag deltar han i ekumeniska och svenskkyrkliga mässor och – inte minst – i mässorna i St:a Eugenia, den katolska församlingen i centrala Stockholm.

Under arbetet med nya skivan har klosterassociationerna funnits med: ”Spela som en munk”, uppmanade Erik Jeor sina musiker vid inspelningen.

Att frasen nämns i skivbolagets press­material inför lanseringen säger något om vad som ses som medialt gångbart, och det är lätt att infoga Erik Jeor i den pågående trenden med författare och artister som lockas av inte bara andlighet i sig utan särskilt det monastiska.

– Det finns ett tydligt sug efter det klosterlika i dag. Jag tror det har med radikalitet att göra. Överlåtelse är attraktivt i en tid där vi vant oss vid att saker förändras fort. Det finns en längtan efter upplevelsen av en absolut verklighet.

Suget handlar också om bilden av människans inre växt, menar Erik Jeor.

– Kristendomen talar om hur vi måste lämna oss själva för att finna oss själva. Det monastiska betonar särskilt hur detta arbete handlar om att ständigt börja om, att förändringen inte sker över en natt.

Skivan inleds med bönen ”Vad ska jag göra för att finna vila i dig?”. Det enkla språket är typiskt för Augustinus, säger Erik Jeor. Augustinus pratar med Gud som en nära vän. Bönerna har olika laddning, förklarar han. Några handlar om tacksamhet, andra pejlar mer på djupet.

Aqaue profundum heter nya skivan. Det betyder ”vattnets djup” och syftar på Origenes ord. Musiken är kontemplativ.

Bland de musiker som medverkar på plattan finns erfarna och hyllade namn som Jennie Abrahamson, Goran Kajfeš och Per Texas Johansson. Förutom kyrkofädernas böner finns även texter av Gunnel Vallquist med, som en nutida pendang.

Låtarna är tänkta för personlig meditation. Erik Jeor säger att varken texterna eller musiken är huvudsaken, målet är att ”landa i Gud”.

På så sätt sällar han sig till en inställning som är nedsänkt i den frikyrkotradition han kommer ifrån, nämligen att musiken ska stå i trons tjänst. Samtidigt har han på ett konstnärligt plan försökt vara öppen och oberäknande.

Genom sångernas kontemplativa karaktär har han kommit nära sin avlidne far. Erik Jeor beskriver hur han genom musiken får en känsla av att vara i kontakt med evigheten.

– Jag känner att min pappa är med som vittne och att det finns en sky av vittnen som ser oss i vår strävan här nere.

Erik Jeor står sin mor nära. Inte bara som son till en förälder. Han säger att hon är hans andliga vän och syster. De ber tillsammans.

– Bönen handlar om att påverka världen. Den tanken är svår att förstå för många. Men ju mer du går in i bönen desto mer påverkan har du på vad som händer i världen. Det har jag märkt på ett väldigt nära sätt. Det är min mammas fromhet och tro som jag sett frukten av i mitt och mina vänners liv.

Det har funnits faser i livet då Erik Jeor behövt skapa distans till sin frikyrkliga bakgrund. I dag är det behovet borta. Hans tro formas numera i hög grad av den mystiska traditionen och av apofatisk teologi – den som menar att Gud bara är möjlig att beskriva i negativa termer och som är vanlig i ortodoxa kyrkan.

Erik Jeor berättar att han är inne i en Wilfrid Stinissen-period.

– Jag läser alla hans böcker i kronologisk ordning. Stinissens sätt att beskriva mystiken påverkar mig mycket. Det är tydligt och öppet på samma gång.

Det är så han vill leva, säger han. I tillit till att Gud låter oss ta den tid som behövs för att ”dras in i treenigheten”. Samtidigt med insikten om människans fria vilja.

– Gud tvingar sig aldrig på, våra egna val har enorm betydelse. Allt det där ställs på sin spets i vad vi väljer att be om. Det gäller även bönerna på min skiva. De är inte bara där för att folk ska ha en mysig meditationsstund.

Kristina Lindh