Sjunka ner i lördagssoffan eller resa sig och gå i kyrkan?

Jag funderar, ”ska jag, orkar jag?” Men Gud, tänker jag, som gjort affischer, program och annonser två år för denna föreställning men ännu aldrig sett den.

Ändå drabbas jag av lättjan. Hur skönt det skulle vara denna Mellofinalslördag att landa i soffan och ta ett glas vin, och hur nära det är mellan att ta olika beslut, och våndan under veckan som var, om några kommer till föreställningarna, hur många som köpt biljetter. Alla val man gör.

”Gå bara dit!”, säger min inre röst. Jag går, eller rättare sagt får skjuts av min son i hans gamla Saab. Och där i kvällsdimman tänker jag på kraften, drivkraften för dem som jobbat för denna föreställning, hur de jobbat kväll efter kväll hela hösten. Jag tänker på dem som sytt kostymer. Jag tänker på dem som kom på idén. Jag tänker på alla, både vuxna och barn som är med, barn som orkar fast klockan är sen.

Jag drabbas i mötet av kyrkan i dimman och tar ett par bilder. En så vacker kyrka, och att vi har lyxen att ha den som föreställningssal. Jag kliver in och känner direkt att jag gjorde rätt.

Så sätter det i gång och jag är helt tagen. Tänk, dessa människor, så proffsigt de för sig, alla amatörer- vardagsmänniskor med vanliga jobb, sång, dans, magi. En liten pojk som kunde ha sovit för länge sen, men är med i varje steg. Jag är fängslad i att Enköping kan och klarar av, att det finns så mycket talang och glädje och värme.

Gycklarna kommer in och de små liven hjular fram och jag är så imponerad när plötsligt en lite yngre med tofsar gör en volt där mitt i korsarmen där det vanligtvis predikas, och fortsätter showen med ett leende på läpparna, som vore det bara ett litet vardagssteg där mitt i kyrkan.

Hur kunde jag tänka att jag skulle sitta kvar i soffan? Varför är det så svårt? Det är ju helt fantastiskt att en stad kan komma samman så i kyrkan med alla dessa talanger, som dansar, sjunger och gör volter i kyrkan, som berättar en saga, om två riken, om ont och gott, som handlar precis om det vi i dag har telefonerna fulla av, men som gör det till något vackert och gott, och som visar att vi kan samla oss och tro att allt ska bli bra till slut.

Jag åker hem och dimman har inte lättat, men jag är oerhört glad. Glad blir jag också när jag hinner se slutspurten på Mellofinalen, med The Mamas som vinner, och tänker på de mamas och papas som lyckats få sina barn att medverka i showen i kyrkan, fyra gånger dessutom under en hel helg. Heja er, the mamas och papas, och fatta den som har ett barn som gör volter i kyrkan en lördagskväll.

Ida Bjurström
informatör i Enköpings pastorat