Legendarisk arkitekt med blick för sorg

I utställningen har han fått ­titeln ”dödens och livets arkitekt”. Det där med ”livets” står för den mindre kända sidan: storstadsarkitekten som formgav restauranger, butiker och neonskyltar. Det är den museet särskilt vill lyfta fram.

Och visst visas hans profana produktion i flera utställningsrum. Men det är döden som berör. Krematorier, kapell, kyrko­gårdar – genom sina sakrala miljöer har Sigurd Lewerentz blivit en av Sveriges mest berömda ­arkitekter.

Det är framför allt två verk från början av karriären och två från slutet som inramar hans gärning och som placerat honom på den arkitektoniska världskartan: Skogskyrkogården i Stockholm och Östra kyrkogården i Malmö. Liksom Markuskyrkan i Björkhagen och S:t Petri kyrka i Klippan.

ArkDes nya utställning är den hittills mest omfattande presentationen av Sigurd Lewerentz. Det största rummet ägnas helt åt de två kyrkogårdarna, ritade som tävlingsförslag redan 1915 respektive 1916, då han vara bara 29 och 30 år gammal.

Väggarna är täckta av skisser. I lokalens mittaxel visas inredning och andra detaljer från ­kapellen. Ur högtalarna ljuder kyrkklockor och musiken från ”Åses död”. Titeln på Edvard Griegs komposition finns antecknad av Lewerentz själv i ­nedre hörnet på en av de första skisserna. Få visste då att den skulle resultera i ett verk som tog decennier att slutföra och som i dag finns på Unescos världsarvslista.

– Skogskyrkogården är ett totalkonstverk. Allt från landskap till stolsben är gjort med samma omsorg, säger Johan Örn, intendent och forskare.

Tre viktiga faktorer ­styrde ­Sigurd Lewerentz bana. Den första handlar om en tid och ett samhälle som förändras. Urbaniseringen innebar nya gravseder; krematorierna växer fram och skapar behov av formgivare. Den andra handlar om slumpen. Genom att tidigt göra väl ifrån sig i arbetet med kyrkogårdar och kapell blev Lewerentz efterfrågad för liknande uppdrag.

Det tredje handlar om hans lyhördhet för den sörjande människan. Både landskap och rum präglas av idén om en vandring från mörker till ljus, förklarar Johan Örn.

Ett bra exempel är Uppståndelsekapellet på Skogskyrkogården, menar han.

– Besökaren når kapellet via en gång genom skogen. Efter entrén går man direkt till vänster in i kyrkorummet. När ceremonin är över går man sedan i en annan riktning, ut genom en port som leder till en öppen plats.

Det finns en väg genom sorgen, tycks Lewerentz säga.

40 år efter första skissen till Skogskyrkogården var det dags för ett annat banbrytande tävlingsbidrag. De svenska förorterna växte och i Stockholm behövde nya stadsdelen Skarpnäck en kyrka. Vid den här tiden hade ­Sigurd Lewerentz uppnått geni­status.

När Markuskyrkan stod färdig 1960 var han 75 år. Byggnaden är traditionell i sina funktioner, här finns ungdomslokaler och pastorsexpedition. Men utförandet placerar den bland den moderna arkitekturens märkvärdigaste byggnader.

Strax efteråt fick Sigurd Lewerentz uppdraget att rita S:t Petri kyrka i Klippan, där han träffade Lars Ridderstedt, präst och tongivande kyrkobyggnadsexpert. De sågs ofta för diskussioner om mötet mellan liturgi och arkitektur. S:t Petri kyrka är den klart mest radikala av de två.

Materialitet. Tyngd. Mystik. Det är vad som utmärker Sigurd Lewerentz arkitektur, säger Johan Örn.

– Det som gör att folk blir drabbade är hans långa skapandeprocesser. Spåren från dem finns med i slutlösningen, som underliggande lager. Man märker att det skett saker som inte riktigt går att förklara.

Kyrkorummen är mörka med dramatiska ljusinsläpp. Estetiken är rå och avskalad, materialen möter varandra utan traditionella listverk. Formerna bär på historia. Lewerentz tog element ur kyrkohistorien och transformerade dem in i vår tid, berättar Johan Örn.

Trots sin förståelse för människans sorg och andlighet är det inte mycket känt om Sigurd ­Lewerentz egen religiositet. Han skydde offentligheten. Ett rum i utställningen är en gestaltning av den fönsterlösa och folieinklädda ”svarta låda” som han ­arbetade i under sina sista levnadsår.

– Han har inte skrivit något om sin livssyn och framstår som en sluten person, besatt av sitt arbete. Man kan tro att en arkitekt på den nivån drar några bestämda streck och sen är det klart. Men Lewerentz var konstnärligt sök­ande, det är ingen hejd på varianterna, han kunde rita 200 fasader till en och samma byggnad.

I entrén till ArkDes står en grupp danska arkitekturelever på studieresa. Än mer långväga är ofta besöken till Markuskyrkan, som fångar betraktaren med sin arkaiskt outgrundliga form mitt bland höghusen.

Dragningskraften i Sigurd Lewerentz miljöer ligger i att de är en form av alternativa platser, menar Johan Örn.

– Lewerentz miljöer fungerar som motstånd i vårt traditionellt kalkylerade liv.