Det finns få moderna religionsbildningar som förmår skapa en sådan förvirring och kontrovers som satanismen. Satanismen har många gånger, både av kritiker och av personer som  själva kallar sig satanister, beskrivits på ett mystifierande sätt. Det har därför funnits behov av en nykter kartläggning av fenomenet.

Fredrik Gregorius, doktorand vid Centrum för teologi och religionsvetenskap vid Lunds universitet, har under en längre tid följt den svenska satanismens utveckling samt publicerat artiklar och hållit föredrag om ämnet. Med sin studie Satanismen i Sverige vill han försöka ge en någorlunda klar överblick av den moderna satanismen. Titeln till trots belyses satanismen även i ett bredare internationellt perspektiv.
Gregorius visar att satanismen, trots anhängarnas mytiska självuppfattning, helt och hållet är en modern religionsbildning. De få historiska källor vi har består uteslutande av kristna polemikers beskrivningar. Det finns inga primärkällor författade av människor vilka definierar sig som satanister före modern tid.

Sentida satanister har attraherats av dessa nidbilder och kommit att tolka dem som sanna skildringar och dessutom göra dem normerande. Man skulle kunna jämföra det med hur de svenska götiska historieskrivarna, till exempel Olof Rudbeck, läste Adam av Bremens skräckskildringar av bloten vid hednatemplet i Uppsala. Det är ett ofrånkomligt faktum, hävdar Gregorius, att satanismen som den existerar i dag är en produkt av den mytologiska bild av satanismen som växt fram inom kristendomen.

Det äldsta exemplet på användning av ordet ”satanist” är troligen från 1500-talet. Ordet användes från början till att beskriva den katolska kyrkans fiender, exempelvis reformatorn  Martin Luther, vilken i en katolsk skrift från 1565 anklagas för blasfemi, kätteri och ”sathanismes”.
Det är först 1966 med grundandet av The Church of Satan i San Francisco, USA, som den moderna satanismen kan sägas ha sin början. Grundaren hette Anton LaVey och blev en mindre kändis efter utgivningen av sin första bok The Satanic Bible.

Under 1980-talet spreds föreställningar om en stor satanistisk rörelse som hängav sig åt sexuella övergrepp och andra bestialiska brott. Främst var det i USA som de här tankarna spreds, då ofta i fundamentalistiska kristna grupper, men skräcken för satanismen nådde även Sverige.
Gregorius konstaterar att satanismen är en ytterst marginell företeelse och att det till större delen rör sig om privatreligiositet utan rituell praxis. Studien slår hål på en del myter och skingrar mycket av den nästan vidskepliga rädsla som omger satanismen. Därför är den läsvärd.

Mohamed Omar