Teater och bok i dödens närhet ber oss leva nu och tänka efter

När Ingvar Carlsson skriver ner sina tankar är han en gammal man (född 1934) och Kristian Gidlund (född 1983) är 29 år ung, då han dör i cancer för tio år sedan. Han har delat sina tankar i bloggform, Sommar i P1 och så småningom (delvis postumt) i två böcker.

Livet: Ett kort ögonblick mellan ­födelse och död

Dessa texter är omvandlade till en scenversion efter en idé av ­Josefin Rosales. Både Carlssons och Gidlunds texter handlar om de korta ögonblick mellan ­födelse och död som vi kallar Livet men där Döden innehar en huvudroll.

Scenbilden i Galärparken är en fond av eld. Den egna sinnesstämningen får bestämma om fonden är helvetets lågor eller den evigt glödande, brinnande kärleken till livet och medmänniskorna. Carlssons lilla röda, vackert utformade bok kan associera till Maos lilla röda eller till en röd psalmbok. Tolkningen är min och jag väljer kärleken.

Premiärkvällen i Galärparken är en underbar sommarkväll, men med ytterst hotfulla moln som ger en ordentlig regnskur just före föreställningen. Så är ­livet, mörka moln hopar sig och ingen människas liv är bara solskensdagar.

Leva nu

Skådespelaren Razmus ­Nyström kommer in på scenen i idrottsshorts. Han är beredd till en ordentlig boxningskamp med sin huvudfiende: döden. Till sist förlorar han kampen.

I dödens väntrum vet man att man ska dö, det ska alla, men budskapet i båda dessa texter är ”lev nu”. ­Eller med Vilhelm Mobergs ord: ”Ta väl vara på ditt liv för du är här bara denna gången, denna enda gången. Nu är det din stund på jorden.”

Både Carlssons bok och Gidlunds texter innehåller två helt olika kärleksförklaringar som berör. På scenen gestaltas hjärtskärande kärleken till det barn författaren aldrig fick, hans längtan, hans ömhet, allt de skulle göra tillsammans och allt han skulle lära henne… Lika fylld av ömhet är Carlssons skildring av sin hustru som drabbas av Alzheimers sjukdom och under en tid av tio år försvinner mer och mer. Det är en verklig kamp för honom innan han inser att han inte kan vårda henne hemma längre. I så fall går båda under.

Inte slösa bort livet med gräl

Varje människas liv är en spännande berättelse oavsett om ­livet blir kort eller långt. Den unge Gidlunds texter bultar i scenversionen av livskraft, tempo och glädje. Den gamle Carlssons texter är fyllda av eftertänksamhet, perspektiv, sorg och oro över vart vi (mänskligheten) är på väg.

I Galärparken tycker jag det dröjer ett tag innan föreställningen kommer igång. Det dröjde säkert sju minuter innan jag fångades av texternas djup. I mitt tycke innebar regin av Johan Paus för mycket av publikkontakt med tilltal direkt till publiken. Men jag blev fångad av Razmus Nyströms förmåga att fylla scenen med livskraft med god hjälp av musikern Mats Björke. Budskapet är: lev, lev, lev. Slösa inte bort ­livet med att gräla om småsaker. Ta vara på din stund på jorden – även om den blir kort.

Ingvar Carlsson bok är lågmäld och klok, men förvisso inte utan kritik både mot enskilda personer och företeelser. Kritiken är dock utan rallarsvingar, mera som en uppriktig fråga hur det kunde bli som det blev. Hatet mot Olof Palme till exempel.

Ingvar Carlssons största oro

Ärligt delar han med sig av sina tankar om det som han varit med om under sitt långa och aktiva liv. Döden har präglat mycket, även om han först nu som gammal vågar och kan inse det. Hans fars död i känsliga ungdomsår, morden på Olof Palme och Anna Lind, Estonia, Rwanda…

Hans djupaste oro gäller inte bara klimatkrisen i världen, utan även vad som håller på att hända med demokratin i världen och i vårt eget land. Demokrati och mänskliga rättigheter är under attack. Striden gäller frihet eller förtryck, människovärde eller underkastelse. Varför förstår vi inte vart de små stegens tyranni leder oss? Brutala erfarenheter från vår historia visar vart. Varför lär vi oss inte? Vi som ännu har möjligheten att påverka.