Timglaset vänds gång på gång och allt tas om

På gamla predikstolar står ofta ett timglas vars rinnande sand obevekligen mäter ut tiden. När den djupsvarta ridån går upp på Dramatens stora scen möter oss en jättelik sandsäck som hänger från taket. Sanden strilar sakta ned och bildar en kontinent.

Aischylos Perserna skrevs 480 f Kr och framförs nu för första gången i Sverige. Handlingen är en förtvivlans sorgesång när den persiske kungens mamma tar emot budet om den oövervinnliga flottans totala undergång vid slaget vid Salamis. Grekernas list har tillintetgjort stormakten som nu är krossad.

I sandlådan gestaltas skeenden med terrakottafigurer. En barnkörs klara röster sjunger sin veklagan och barnperspektivet blir skoningslöst drabbande. (Synd bara att kören delvis skymmer textremsan.)

När Dramaten förra våren satte upp Maksim Gorgijs Natthärbärget var scenbilden Dramatens stora scen som härbärgerade utsatta människor. Teatern i Mariupol bombades den 16 mars 2022 och Natthärbärgets premiär var den 17 mars. Det blev som ett knytnävsslag i solar plexus. Lika­dant känns det i dag när jag ser de två antika dramerna och har krigsbilderna från Det heliga landet på näthinnan. Är det aldrig nog? Måste timglaset vändas gång på gång och vi tar om alltsammans?

Euripides Trojanskorna uruppfördes 415 f Kr och har satts upp då och då i Sverige, senast på Dramaten (Målarsalen) våren 1997, också då i översättning av Jan Stolpe och Agneta Pleijel. Öppningsscenen är havsguden Poseidons entré. Han är klädd i mörka kostymbyxor och vit skjorta. Byxbenen är uppkavlade och han går omkring med bara fötter i en plaskdamm och har en leksakssegelbåt i handen och förkunnar ”jag är Poseidon”.

Det är inte alls komiskt. Vi accepterar ögonblickligen lekens kontrakt. I leken upphäver vi tidens gränser så länge teaterleken pågår. Precis som i barnens lek då den som har den röda filten över axlarna blir kung en stund och den stora kartongen blir en båt i sjönöd. I fantasin är allt möjligt. Det är det underbara med leken – och med teatern. Karl Dunér, som står för regi, bearbetning och scenografi, hjälper oss att fantisera och associera och bearbeta det som händer i världen.

Innan Poseidon tar till orda har detta hänt: Det tio år långa trojanska kriget är över. Trojanerna tror att de har segrat, sjunger och spelar. Men i en gigantisk trähäst gömmer sig femtio grekiska elitsoldater. Hästens buk öppnas och de grekiska soldaterna rusar ut och inleder en slakt på de obeväpnade trojanerna. Soldaterna öppnar stadsportarna och får förstärkning. Männen mördas, kvinnorna våldtas och lottas ut som sexslavar. Barnen skiljs från sina mödrar och deporteras. Staden Troja förintas.

När pjäsen börjar väntar Trojas mest betydelsefulla kvinnor med drottning Hekabe i spetsen – förtjänstfullt gestaltad av Stina Ekblad – på att föras bort till den grekiska skeppen som slavinnor. Kungen Priamos och Hekabes sonson kan bli farlig, trots att han bara är ett barn. Han kastas ner från stadsmuren och dör. Hekabe har förlorat allt, söner i kriget, döttrar som sexslavar, barn och barnbarn mördade. Hennes ångest­skri skär genom märg och ben när ridå faller. Och jag undrar om jag glömt stänga av teven från dagens krigsreportage.

Kanske jag borde stannat hemma, släckt teven och bara lyssnat på Teddybjörnen Fredriksson på Lasse Berghagens dödsdag. Men jag gjorde inte det. Jag gick ut i höststormen för att lyssna till dem som inte vill tiga om det fasansfulla. De som talar om härskarnas hybris och offrens vanmakt, främst kvinnornas och barnens. De som talar om kriget – men främst mot kriget.

De antika författarna manar oss att inte väja för det fasansfulla. Utanför teaterns portar är vi inte längre åskådare utan medspelare. Inte med kriget utan mot kriget. Det är både det antika och det dagsaktuella budskapet.