Tjugoårseffekt ställer frågor på sin spets

Många är besvikna efter kyrkovalet. Eftervalsdebattens vågor har gått höga. Det är som att tonaliteten från valrörelsen inte riktigt vill klinga av.

Diskussionerna inför och efter kyrkovalet har kommit att landa i animerade meningsutbyten om partipolitikens plats i kyrkopolitiken och i konfliktfyllda utspel om själva valsystemet: ska kyrkan fortsätta med direkta val till alla nivåer eller bör indirekta val införas på stifts- respektive nationell nivå?

Man kan undra om det i nuläget är vettigt att fortsätta resonera om kyrkans valsystem eller om bör man ta en paus? Men ”kanske just nu, när det är långt till nästa kyrkliga val, skulle sansade samtal kunna föras” om kyrkans demokratiska system. Med exakt de orden uttrycktes en sådan förhoppning på denna ledarsida efter förra kyrkovalet (2018-03-22). I förra veckans KT uttryckte en av arkitekterna bakom dagens system, Gunnar Edqvist, en liknande önskan: ”Ett sakligt samtal om kyrkosyn och kyrkoval […] är en nåd att stilla bedja om”.

I veckans KT belyses kyrkans valsystem. Många röster kommer till tals. Synpunkterna är flera. Åsikterna går verkligen isär.

Även om man har olika ståndpunkter i sakfrågan borde de flesta kunna enas om att nuvarande system inte är invändningsfritt.

Det är, minst sagt, märkligt när en ny vald ledamot i ett kyrkofullmäktige i media deklarerar sina dragningar mot satanismen. Han anser sig visserligen inte vara satanist ”i dagsläget” (Aftonbladet 21/9), men nog är det ändå egendomligt att han som förtroendevald ska besluta över kyrkans ve och väl.

Vidare borde de flesta kunna instämma i det bekymmersamma med ett valsystem där drygt tiotusen röster (av cirka fem miljoner röstberättigade) renderar tre mandat i kyrkans högsta politiska organ för ett klart högerextremt parti (AFS) med oklar koppling till församlingarnas liv. Väl i kyrkomötet kan sådana grupper lära sig det politiska hantverket och erhålla partistöd för sin fortsatta verksamhet. Det är ingen bra ordning.

Inte heller är det väl ett uttryck för en antidemokratisk hållning att bekymras över de kunskapsluckor som uppdagades i valrörelsens slutskede. Det var TV4 (17/9) som ställde fyra frågor till kandidater i kyrkovalet: När börjar kyrkoåret? Vilka är de fyra evangelisterna? Vilken är den vanligaste liturgiska färgen? Vad heter ärkebiskopen? Det fanns betydande luckor bland de flesta tillfrågade. Och visst kan man fundera över kunskapstest när det kommer till tro.

Å andra sidan speglar de ställda frågorna – i alla fall de tre första – en basal erfarenhet av kyrkans liv; det vill säga en kunskap om och erfarenhet av den praktik som kyrkopolitiker förväntas besluta om. De förtroendevaldas bristande know-how sätter onekligen kyrkomötets satsning på lärande och undervisning i ett nytt ljus: är det beslutsfattarna själva som är primär målgrupp? Det kan inte vara ett utslag för en elitisk syn på kristen tro att se problem i nuvarande system.

Ända sedan relationsförändringen mellan kyrka och stat år 2000 har oenighet rått kring kyrkans valsystem. Ja, faktiskt även före kyrkoordningens tillkomst. I form av dagboksanteckningar från kyrkomötet i Sigtuna 1999 ger Yngve Kalin en rad interiörer från mötet som antog kyrkoordningen och dagens valsystem (kyrkligdokumenation.nu).

Det är tydligt att valsystemet var omtvistat från början – ”redan är valfrågan det stora tvisteämnet” (1999-06-02). Men även att olikheter i synen på valsystemet kan höra samman med skilda uppfattningar om kyrkans båda linjer av ämbete och förtroendevalda – ”Ärkebiskopen stiger upp som siste talare och förklarar att samtliga biskopar föredrar indirekta val. […] Sossarna och m-gruppen m.fl. exploderade. Vad har biskoparna med detta att göra”? (1999-06-09).

”Vi såg många ledsna biskopar”, fortsätter Kalins redogörelse från Sigtunamötet. Det gör vi också i KT. Åtminstone en upprörd biskop i form av Härnösands Eva Nordung Byström . Ett drygt år efter det att Härnösands stiftsstyrelse försökte köpa ut sin egen biskop samlas i november Socialdemokraterna till partikongress. Då föreligger en motion om biskopars anställningsförhållande. Den föreslår att S verkar för förändringar i lagstiftningen så att Svenska kyrkans kyrkoordning inte har företräde framför arbetsrätten.

S:s partistyrelse vill avslå motionen. Ändå är situationen informationsbärande. Drygt tjugo år efter kyrkoordningens tillkomst ställs en rad frågor på sin spets. I ett samtal med Yngve Kalin, inför arbetet med den här texten, talar han om just detta – tjugoårseffekten. I stora tröga organisationer tar det ofta tjugo år innan de reella effekterna av stora förändringar slår igenom och börjar märkas.

Kanske har Kalin rätt. Kanske är det där Svenska kyrkan just nu befinner sig. Tjugo år senare: med åsiktsutbyten om kyrkans valsystem i fortsatt högt tonläge och ett Härnösandgate som inte heller verkar vilja lägga sig.