Nog finns visst fog för att kalla skogsspektaklet sabotage

Det återstår en knapp månad för att inkomma med remisser till den skogsutredning som blev offentlig i höstas. Kyrko­mötet beslutade om den, kyrkostyrelsen beställde den, den som så önskar får tycka till om den och senare detta år fattar kyrko­mötet slutligen beslut om hur skogsbruket ska ställas om. 

Det är inte det minsta konstigt att många känner att det är svårt att, för att använda ett sökt uttryck, se skogen för alla träd. Att läsa på om skogsbruk är som att lära sig om ett främmande lands historia. Ju mer man läser desto mer inser man att man inte kan. Olika källor kan säga emot varandra och den som inte ser upp blir lätt föremål för ideologiska påtryckningar.

Ta en kik bakom kulisserna i Svenska kyrkan och just det håller på att ske.

Göran Enander, ansvarig för Svenska kyrkans skogsutredning, har gått ut och kommenterat fulspelet i hårda ordalag. Han anser att den demokratiska processen saboteras: ”Man kortsluter remissprocessen, det sker inte transparent och det trixas med siffror”. 

Vad har då hänt?  Ett exempel är en allt annat än snygg hantering av ärendet i Växjö stift. 

Var uppmärksam på terminologin! Egendomsnämnden är stiftsfullmäktiges utskott för fastighetsfrågor, medan egendomsförvaltningen för prästlönetillgångarna förvaltar fastigheterna som ingår där för stiftets räkning.  Dessa i sin tur samlas i samarbetsorganet ENSO.

Förvaltningen för prästlönetillgångarna, tjänstemän på Växjö stift, har i tre av stiftets större städer bjudit in till informationsmöten för församlingar och pastorat. Syftet har varit att ”inte skapa debatt” utan hålla en presentation av de ­största förändringarna som Svenska kyrkans skogsbruk kan stå inför om utredningens förslag antas. 

Förvaltningschefen – Klas Gustavsson – liksom en förtroendevald för Himmel och jord i stiftets egendomsnämnd – Amie Ringberg – har gett mig tillgång till Powerpoint-presentationen per mejl. 

De har, föga förvånande, helt olika uppfattning om innehållet. De har olika principer om vad som är riktigt och rätt, ekonomiskt och ekologiskt hållbart. Det är viktigt att komma ihåg att allt som är klandervärt inte sker illvilligt.

Medan Amie Ringberg förfasas över ­”skrämselpropaganda”, menar Klas Gustavsson att han fått i uppdrag av egendomsnämnden att ge församlingarna en informerad skjuts in i remissarbetet. Ett sådant beslut ska egendomsnämnden aldrig ha fattat. Amie Ringberg menar att nämnden endast fick information om redan inplanerade möten när den sammanträdde förra året i december.

ENSO har beställt tre ”kompletterande” utredningar på ett sätt som får Sveriges Lantbruksuniversitet att framträda som en konsultbyrå mer än en högskola. Detta för att göra en konsekvensanalys av en del av skogsutredningens förslag. Göteborgs stift har publicerat dessa på sin hemsida.

Det är dessa alternativa utredningar som fungerar som fakta i presentationen för Växjö stifts församlingar. Skogsutredningen som är föremål för remisser citeras mer sällan än de alternativa uträkningarna och avfärdas i svepande ordalag. I presentationen går att läsa om skogs­utredningen att ”många antaganden saknar ­vetenskaplig grund”. Att det finns behov av att ”bredda forskningskällorna, i dag smala referenser”. Församlingarna får tydliga instruktioner om vilka frågor som är värda att ta med sig in i remissarbetet och alla frågor föregås av kritik mot utredningens förslag på samma områden.

I en av skogsutredningens delrapporter framkommer att prästlönetillgångarna vill ha ytterligare självständighet från Svenska kyrkans styrning, och frihet att fatta fler egna beslut. Den demokratiska processen upplevs ta onödigt lång tid. Kyrkostyrelsens i kyrkoordningen reglerade tillsyn är oönskad, om än underutnyttjad. Den här inställningen är alltså utbredd i delar av skogsförvaltningen, när högt uppsatta personer ur densamma tar sig eller ges i uppdrag att informera om skogsutredningens, enligt dem, tveksamma resultat.

Och visst, beslutsgången i Svenska kyrkan kan upplevas som trög. Det betyder inte att församlings­anställda och förtroendevalda ska behöva känna sig som det.

Fanny Willman
ledarskribent