Talet om sekularisering är betydligt överdrivet

Jag läste i dag i min lokaltidning, hur en insändarskribent uttrycker sin besvikelse över att han inte hade möjlighet att fira adventsgudstjänst på grund av stängda kyrkor. Han kallade sig privatreligiös och sade sig inte tillhöra dem som nöter kyrkbänken, men första advent är sedan länge en helig kyrkogångsdag.

Jag tror det finns många som känner igen sig i dessa tankegångar och att talet om nutidens sekularisering är betydligt överdrivet.

Inom mig väcker insändarskribentens ord en fråga till liv om vår tids andlighet eller brist på andlighet. Länge var man övertygad om att materialismen skulle skapa lycka för alla. Det onda skulle förintas och tron på något högre utanför människan skulle alltmer bli överflödig. Människan skulle själv skapa sitt lyckorike.

I dag vet vi att materialismen, konsumismen och karriärismen sällan kan ge livet mening och mål. Många balanserar i dag på knivseggen över tomhetens och meningslösheten mörka bråddjup. Det som skapar en existentiell ångest är ofta medvetenheten om att livet är ändligt och att vårt gåtfulla besök på jorden i ett evighetsperspektiv är kort och kan liknas vid en vattendroppe i Nordatlanten eller ett sandkorn i öknen.

Det sägs ofta om oss svenskar att vi är världens mest sekulariserade folk, men den sekulariserade ytan tycks ofta vara mycket tunn och genomskinlig. Det är många så kallade sekulariserade som håller med skalden Dan Andersson om, att ”det är något bortom bergen, bortom blommorna och sången, det är något bakom stjärnor bakom heta hjärtat mitt. ­Hören – någon går och viskar, går och lockar mig och beder: Kom till oss, ty denna jorden den är icke riket ditt!”

Orden sjungs vid begravningar och citeras ofta i dödsannonser. De tycks vara mångas trosbekännelse. Det bekräftar Bibelns påstående om att Gud har lagt ner evigheten i våra hjärtan. Inom varje människa finns under ytan en kompassnål som darrande drar sig mot evigheten.

Djupt inom oss finns ett gråtande evighetsbarn vars röst vi så sällan kan höra på grund av tidens buller. Kyrkofadern Augustinus förklarade detta på följande sätt: ”Du, o Herre, har skapat mig till dig, och mitt hjärta är oroligt, till dess det finner ro i dig.” Några ord av Mäster Eckhart sammanfattar denna dragning till tillvarons djupa källflöde: ”Om en människa vore än så törstig skulle hon ej dragas till källan om icke något av Gud vore i vattnet.”

På grund av den rådande pandemin är landets kyrkor och kapell stängda över advents- och jultiden – och förmodligen långt in i det nya året. Ett gammalt ordspråk påminner om att man först saknar kon när båset är tomt. Så är det kanske också med kyrkorna och gudstjänstlivet.

Alltför länge har vi sett det som en självklarhet att kyrkklockorna ska kalla till gudtjänst och tänkt att det inte är på oss de kallar utan på de andra. Kanske kan den nuvarande påtvingade ”fastetiden” på nytt väcka en längtan efter kyrkklockornas manande ljud och väcka insikten till liv: Det är på mig personligen klockorna kallar. Kanske kan de också väcka en inre längtan efter att komma vidare i min privatreligiösa tro och lära känna och komma allt närmare Honom, som kallar sig själv för Vägen, Sanningen och Livet.

Larseric Nyberg
kyrkoherde emeritus