1 JESUSBARNET

Demokratin

Föremålet för vårt hopp och vår tillbedjan. Samtidigt hotad, utsatt och skör. Demokratins fiender är många, och i land efter land monteras dess strukturer ner. Fram med skötväskan snabbt!

2 MARIA

Angela Merkel

”Mutti” med tyska folket och Europas modersgestalt. Får samtidigt ta skit i rollen som det goda tjänandets symbol. När hon nu närmar sig utgången reagerar EU likt barnet som ängsligt ser mamma försvinna.

3 JOSEF

Talmannen - Andreas Norlén

Han jobbar hårt för att miraklet ska äga rum. Står i bakgrunden och lyfter fram andra. En modern pappa som bytt snickarbältet mot fikabord där de utrymmeskrävande syskonen får egentid med far.

ÅSNA

Kyrktjuven

Varje drama kräver ett klantarsle. 37-åringen som klev in i kyrkan i Örebro för att där ertappas med att steka korv i prästkläder, är i sig en predikan över samtidens komplexa gudslängtan. Omnämns snart i en morgonandakt nära dig.

4 OXE

Leif GW Persson

Debatten polariseras och samhället dras isär. Som en orubblig konstant bland alla åsiktsförskjutningar står han där, alltid lika främmande för vad stämningen kräver. Det är inget litet lass att dra.

5 HERDAR

Charlotte Frycklund och Olle Carlsson

Folklighet med djup. Det är den gemensamma nämnaren för herdarna som vallar får på nätets vidder och söders höjder. Facebookprästen Frycklunds tilltal stänger ingen ute. Och Carlsson är Sverigebäst på att samla folk.

6 DE TRE VISE MÄNNEN

Nadia Bolz-Weber

Rockstjärnepastorn som adopterades av Svenska kyrkan och som samlar in renhetsringar för att smälta ner dem till en ”vaginaskulptur”. Allt är inte guld som glimmar i feministteologin. Men den är oumbärlig kunskap för var och en som gör anspråk på andligt ledarskap.

Killarna

Eric Schüldt, Joel Halldorf, Patrik Hagman, John Sjögren, Emanuel Karlsten … När religionen skapar rubriker bjuds idel män till expertsoffan. Kompetensen är det inget fel på. Men fler än Sofia Lilly Jönsson börjar bli irriterade över obalansen.

Martin Lönnebo

Hela Svenska kyrkans mest älskade vishetslärare. Med mildheten som vapen och Västerbotten som pärland… förlåt, porlande källa.

7 ÄNGEL

Greta Thunberg

Årets ängel vägrar flyga. Det hindrar inte hennes budskap att färdas hela den överhettade jorden runt. Förgulligas och förminskas. Vad gör det när mänsklighetens framtid står på spel.

8 STJÄRNA

Sebastian Stakset

Den våta drömmen för en kyrka som älskar kändisar och suktar efter storyn om mannen från gatan som just blivit frälst. Vägleder hela kvällspresspubliken i konsten att säga förlåt. 

Skillnaden är stor mellan olika stift och församlingar, anser Åsa Henningsson.

– Det beror på hur mycket man satsar på teckenspråkig verksamhet, säger hon. Några stift satsar väldigt mycket, medan många församlingar och stift inte har döva i sin omgivning.

– Teckenspråkskunskaperna är också väldigt varierande – att någon kan teckenspråk är ingen garanti för att det tecknas när man behöver, som vid gudstjänst, dop och bröllop. Om det inte finns teckenspråkskunniga blir det automatiskt omöjligt att få själavårdssamtal. Jag vet att det är svårt i exempelvis Stockholms stift.

Vad är rimligt att en döv person får tillgång till av församlingens verksamhet?

– Jag förväntar mig att det utbud som finns i min församling ska finnas på teckenspråk också, på samma nivå som den övriga verksamheten, säger hon. Om jag exempelvis vill prata med en präst efter ett dödsfall är det inte självklart att få en dövpräst som kan teckenspråk. Då kan man bli tvungen att bekosta en präst från en annan församling själv.

Vad tror du brister i den teckenspråkiga verksamheten beror på och hur kan det avhjälpas?

– Man använder sig inte av den dövkompetens som faktiskt finns. Jag vill gärna se församlingar och stift mer engagerade och att man tar in personer som själva är döva och att de får utbildning till de kyrkliga yrkena. Det finns döva som utbildar sig, men de får inga anställningar. Det behövs en attitydförändring, att döva själva är delaktiga och påverkar, och inte för många som inte har kunskaper om dövas situation, säger Åsa Henningsson.

Det unga paret Roger Johansson och Malin Simonsson i Hultsfred ville få sitt barn döpt. Och det skulle ske vid en gudstjänst som genomfördes på teckenspråk, inte bara en talad gudstjänst som tolkades till teckenspråk.

Att gå på en gudstjänst som tolkas är inget alternativ, tycker Roger Johansson – då väljer man hellre en gudstjänst där prästen använder teckenspråk.

Skillnaden är stor, förklarar han via mejl:

– Vid en gudstjänst på teckenspråk får man direktkontakt och behöver inte titta på två personer samtidigt. Det tar mer energi att ha tolk med, då måste man titta på vad som händer runtomkring också, för att hänga med. När det är en präst som använder teckenspråk blir man mer avslappnad och njuter av stunden i kyrkan.

Roger Johansson hade kontakt både med församlingen och med Linköpings stift. Men det som föreslogs var talad gudstjänst med teckenspråkstolk. Efter många turer fick paret slutligen godkänt att Barbro Lilja Brattgård kunde döpa.

– Hon fick kämpa för att de skulle förstå hur viktigt det är för oss döva med vårt modersmål, säger Roger Johansson. Vi i den döva kulturen är vana vid att det i samhället är en väldig okunskap kring dövas kultur och teckenspråksvärlden. Det hade inte behövt hända om man i samhället hade tagit allas lika värde på allvar. 

Till sist kunde Zack döpas 2016 och i somras döptes lillebror Viktor av Barbro Lilja Brattgård i Hultsfreds kyrka. Roger Johansson och Malin Simonsson är mycket nöjda med sina dop.

Andra gången gick godkännandet av dopet snabbare.

– Vi kontaktade Barbro Lilja Brattgård direkt, för andra hörande förstår inte hur viktigt det är med direktkontakt med teckenspråket, det är ju vårt modersmål.

Barbro Lilja Brattgård har arbetat som präst bland döva sedan 1990, först i Skara stift och de senaste åren i Leksands församling och Västerås stift.

Dövarbetets organisation inom Svenska kyrkan påverkar tillgängligheten. Ansvaret för teckenspråksarbetet ligger på församlingarna –men det är inte rimligt, tycker Barbro Lilja Brattgård.

– Det är väldigt svårt för en församling med några få döva att ha en teckenspråkskompetens. Man måste flytta upp ansvaret till stiftsnivå. Flera av stiften tar i dag det ansvaret.

Hon jämför med Norska kyrkan där en dövprost är chef över alla i landet som arbetar inom dövkyrkan och kan påpeka brister hos det stift som försummar sitt ansvar.

Vad är då rimligt för en döv att begära av Svenska kyrkan – på vilken nivå bör verksamheten ligga?

De kyrkliga handlingarna som dop, vigsel och begravning bör kyrkan åtminstone kunna erbjuda, tycker Barbro Lilja Brattgård. Till det behövs en präst, och därutöver behövs diakon eller pedagog till själavård och sammankomster.

– För stora stift är en präst och en diakon en miniminivå, säger hon, och gärna en pedagog också. Hela Svenska kyrkan måste kunna erbjuda kyrkliga handlingar på teckenspråk och om det finns präst och diakon kan man göra ett bra jobb.

En orsak till att arbetet bland döva är tunt i vissa stift är att man inte i tid sett till återväxten av teckenspråkiga präster. Brist på utbildade präster och brist på tjänster för dem som ändå utbildar sig blir en negativ spiral för dövkyrkan. Tidigare låg ansvaret för längre utbildningar på nationell nivå, men sådana utbildningar har inte erbjudits sedan 1995, enligt Barbro Lilja Brattgård.

– Ett års heltidsstudier i teckenspråk borde vara ett absolut minimum. Det är konstigt att vi för just det här språket accepterar en så låg språklig nivå.

I Örebro har döva förhållandevis bra möjligheter att träffa en teckenspråkig anställd i kyrkan: Strängnäs stift har lokaliserat sin teckenspråksverksamhet dit med tre personer, varav en präst.

En orsak är att familjer bosätter sig i Örebro eftersom där finns skolor för döva barn. Därutöver ges gudstjänster numera regelbundet bara i Eskilstuna.

– Det är församlingens ansvar att se till att det grundläggande uppdraget även bedrivs på teckenspråk där behov finns,  men Strängnäs stift har valt att vi stiftsanställda utför församlingsarbete – det är svårt att upprätthålla en verksamhet på teckenspråk på orter där det finns få döva, säger Daniel Keber, stiftsadjunkt för teckenspråkigt arbete.

Dop, vigslar och begravningar som förrättas helt på teckenspråk, gemenskapskvällar och babyträffar, men också svårare samtal som själavård kan döva få på teckenspråk i stiftet.

– Men många är så vana vid att anlita teckenspråkstolkar utanför kyrkan att man gör det i kyrkan också, säger Daniel Keber.

Det är stor skillnad på en gudstjänst för hörande som tolkas till teckenspråk, och en gudstjänst med teckenspråk som huvudspråk, förklarar han.

– Som döv blir du mer en åskådare vid en talad gudstjänst som teckentolkas – det blir ett utanförskap. Vid en teckenspråkig gudstjänst blir du mer delaktig, du kan själv exempelvis gå fram och teckna en bön. Målet är att den som har teckenspråk som modersmål ska kunna delta i kyrkans gudstjänster och verksamheter på sitt eget hjärtas språk, säger han.

Skillnaderna är stora mellan stiften vilken kyrklig verksamhet som döva kan finna, och hur långt man måste resa för att fira gudstjänst på sitt språk.

– Egentligen handlar det inte om brist på pengar, det är gemensamt för de stift som har liten verksamhet. Det är i stället brist på anställda med tillräckliga teckenspråkskunskaper, säger Sigurdur Hafthorsson, ansvarig på nationell nivå för det teckenspråkiga arbetet.

Teckenspråkskunskaperna ligger på olika nivå, beroende både på utbildning och på hur mycket man använder språket. Hörande kan gå kurser på Strömbäcks folkhögskola, med inriktning på tjänst i Svenska kyrkan. Det finns mycket få anställda som själva har teckenspråk som första språk.

– Som döv kan det vara en stor apparat kring att utbilda sig till präst eller diakon och behöva ha tolk med sig under flera år. Då gör man det kanske inte om man inte vet att det finns en teckenspråks-tjänst i stiftet, säger Sigurdur Hafthorsson.

Han anser att det krävs ett långsiktigt arbete för att avhjälpa bristen på teckenspråkiga i församlingsarbetet. Stiftet behöver arbeta medvetet och strategiskt för att hitta medarbetare och kanske stödja dem ekonomiskt under utbildningen, och att det finns jobb att söka.

– Det är många bitar som ska falla på plats, både för den enskilde och för stiftet, säger han.

Håller stift och församlingar en rimlig miniminivå på sitt teckenspråkiga arbete?

– Ekonomin krymper för det teckenspråkiga arbetet, som för alla andra områden. På vissa håll är det inte möjligt att upprätthålla en tillräcklig nivå, men vi gör nästan så gott vi kan.

Hans bild är att återväxten har varit eftersatt.

– Man har arbetat mer operativt, med det direkta församlingsarbetet, än strategiskt, även om det börjar vända nu. Teckenspråksarbetet är personalberoende – om en person slutar riskerar verksamheten att försvinna. Därför är det jätteviktigt för framtiden med ett tydligt strategiskt arbete, så att vi inte tappar i verksamheten när resurserna krymper.