Efter att ha varit på några begravningar blir man förvånad över hur självklart prästen betygar att den avlidne nu lever i ett lyckligt paradis. Det sker uppenbarligen i vetskap om att personen inte utåt visat något större andligt intresse.  Efter att Jesus hade undervisat i templet fick han en fråga av översteprästerna ”Vad har du för fullmakt att göra detta? Här är den frågan också berättigad.

På den tiden var det synnerligen viktigt att man inte kom och påstod saker utan att ha ordentligt på fötterna. Är det teologiskt korrekt att lova någon paradisets fröjder och i så fall på vilka grunder? Det kan ju också vara bra att påminna sig om detta i domssöndagstider.

Jesus föddes i all enkelhet, stod på folkets sida mot hycklande präster och överhet. Rent praktiskt gav han folk mat och botade deras sjukdomar. Han uppmuntrade och sa ”Ni är jordens salt”, ”Ni är världen ljus” och lovad: ”Be, så skall ni få. Sök, så skall ni finna. Bulta, så skall dörren öppnas”.

Han lärde oss hur vi skulle uppträda mot varandra: ”Döm inte, så blir ni inte dömda” och ”Allt vad ni vill att människorna skall göra för er, det skall ni också göra för dem” samt ”älska era fiender och be för dem som förföljer er”.

Men denne man med så många visdomsord som har förvandlat människor och samhällen sa fler viktiga saker. Han är den i hela Bibeln som varnar mest för allvaret med evigheten, och det är naturligt. Om någon vet något om evigheten måste det vara han. 

Löftet från Jesus: ”Den som tror på sonen har evigt liv” följt av det mer besvärliga ”Men den som vägrar tror på Sonen skall inte se livet”. Tron på Sonen ger uppenbarligen evigt liv men den finns ytterligare några ”besvärligheter”: Den som förför ligger illa till. Den som inte bekänner sonen inför människorna kan inte räkna med att Jesus ska kännas vid dem. Den som inte förlåter kan inte räkna med förlåtelse. Har inte Jesus varit tydlig med detta? 

Vid en begravning är jag som präst noga med att överlämna personen i Guds barmhärtiga händer i en positiv anda. Vad Gud gör eller låter göra med personen efter döden vet jag dock inget om men min förhoppning är att personen får ett gott evigt liv. Men något sådant kan man inte lova anhöriga.

Som präst vill man ge hopp och tröst men att lova något mer än vad Jesus gör är att sätta på sig en mycket stor kostym. Var har vi respekten över vad Jesus har sagt? Står våra fromma humanistiska förhoppningar över det?

Jim Tullgren har i denna tidning i ett tidigare sammanhang föreslagit att effektiviteten i församlingarnas verksamhet bör utvärderas noggrannare. Det är ett förslag som kanske lite oväntat även har bäring på hans senaste inspel till hur man ska hantera utköp av kyrkoherdar genom att församlingarna redan vi anställningen avsätter eller garanterar pengar motsvarande ett framtida utköp på två årslöner. Jag finner det första förslaget intressant eftersom det andas omsorg om medlemmarnas pengar och är kritisk till det senare av bland annat samma anledning.

Men vi börjar med konflikthanteringen. Han säger, angående utköp/entledigande: "Detta kan lösa infekterade konflikter mellan kyrkoherde och kyrkoråd". Jag frågar mig, vilken konflikt är det i så fall som man löst genom att helt sonika plocka bort den ena parten? Då förutsätter jag förstås att vi har en duglig, fungerande kyrkoherde, som jobbar i dialog med sitt kyrkoråd.

Att låta den ena parten avgå med segern och krossa den andra vore som jag ser det bara att sopa konflikten under mattan. Och detta vore ju lika ohederligt som bruket att, av samma anledning, mobba bort trilskande kyrkorådsledamöter eller kyrkorådsordföranden som ställer krav på sina anställda. Om vi däremot skulle tänka oss att vi har en situation med en kyrkoherde som inte är vuxen sin uppgift är det lättare att förstå argumentet. D.v.s. felrekryteringar. Och då är även lösningen en helt annan än att buffra framtida utköpspengar.

Vi har alla sett dem, de oförklarliga rekryteringarna. Om de har avgjorts baserat på nepotism, politisk hemvist, personliga antipatier på den ena eller andra kanten, eller helt enkelt på grund av slarv, dåligt omdöme och bristande kunskap är ju svårt att veta utan att själv ha varit delaktig i processen.

Man har som utomstående bara kunnat konstatera att den objektiva meritvärderingen tycks ha lyst med sin frånvaro. Jag bortser från biskopsvalen eftersom dessa blivit mer och mer irrelevanta. Många av de i medierna uppmärksammade haverierna har dessutom varit alltför sorglustigt enkla att förutse i förväg och nedräkningen inför den oundvikliga katastrofen har börjat med omedelbar verkan efter tillkännagivandet av tillsättningen. Skrattet fastnar i halsen när man inser det lidande som rimligen orsakats alla som på något sätt deltagit eller lurats att delta. Det skulle inte behöva vara så här om vi ställde vissa krav.

Så till användandet av församlingens resurser som jag nämnde inledningsvis. "Denna lösning sticker inte medlemmarna i ögonen eftersom inget utköp sker där en kyrkoherde får lön utan att arbeta". Som om det vore stor efterfrågan på utköpta och stukade kyrkoherdars tjänster och att de genast och utan avbrott skulle tas i bruk för uppgifter som motsvarar deras lön.

Jag känner inte till marknaden i detalj men tillåter mig att tvivla på att uthyrningssverksamheten skulle ge några betydande inkomster till att som det förespeglas: "återbetalas till den församling som en gång betalat in två årslöner".

Att vi sedan ska räkna med "en slags bemaningspool" av utköpta gör inte bilden av framtiden för denna yrkesgrupp ljusare i mina ögon. Synsättet illustrerar snarare att det finns ett gap mellan det nuvarande medlemsantalet, med de intäkter de genererar, och antalet församlingsbor som aktivt efterfrågar församlingens tjänster. I ett sådant gap uppstår lätt ett spelrum som ger utrymme för lättsinne och godtyckligt användande av intäkterna till lite vad som faller en in, till exempel återkommande felrekryteringar.

Jag tycker inte att vi har råd med det och är faktiskt mycket motvillig till att i en framtid bidra med mina pengar till det. I bland får man intrycket att församlingsanställda med församling menar de av församlingen anställda och ev. förtroendevalda och inte de som dessa är satta att tjäna (KO 7).

Även om jag är oense i sak med Jim Tullgrens slutsatser så tycker jag att det är bra att han konstruktivt belyser problemet. Frågan är emellertid som jag ser det mycket större än två årslöner, det handlar i själva verket om huruvida vi ska vi fortsatta på den inslagna vägen tills botten är nådd eller om vi helt enkelt redan nu ska säkerställa att framtida rekryteringar görs utgående från dokumenterade meriter, kompetens och visad duglighet. Att vi gör det till ett krav, så att det tydligt framgår av till exempel kyrkoordningen, att värdering av meriter ska vara vägledande vid tjänstetillsättningar. Evangelium och rättrådighet mot cynism och godtycke.