Drygt 67 600 medlemmar lämnade Svenska kyrkan i fjol, samtidigt som drygt 8 200 valde att gå in i Svenska kyrkan.

– Utträdena är färre än extremåren 2016 och 2017, konstaterar analyschef Pernilla Jonsson.

Kyrkovalsår sätter fart på utträdesansökningarna. 2016 orsakade flera mediers granskning av chefers utlandsresor och förmåner också höga siffror. Pernilla Jonsson bedömer att cirka 20 000 utträden berodde på det.

Hon ser också en fortsättning på en tendens från 2016 att unga vuxna män i högre grad går ur Svenska kyrkan.

– Det syns ett förändrat beteendemönster, unga vuxna män ökar sin benägenhet att gå ur – av 27-åringar tappade Svenska kyrkan 4,7 procent och trenden fortsätter, säger hon.

90-talisterna svarar också mycket oftare att de inte har deltagit i någon form av gudstjänst – och när de har deltagit, har det handlat om kyrkliga handlingar som vigsel och dop. De har ingen stark relation till Svenska kyrkan och den svaga anknytningen skiljer sig också tydligt från äldre generationer, påpekar Pernilla Jonsson.

De slutliga medlemssiffrorna ligger generellt lite högre än de preliminära och Pernilla Jonsson tror att utträdena kommer att stanna på cirka 70 000.

De senaste tio åren har alla de nordiska kyrkorna sett ökande inträdessiffror, enligt Pernilla Jonsson. 2017 fick Svenska kyrkan drygt 9 000 nya medlemmar i de preliminära siffrorna, i fjol drygt 8 200.

– De som går med i Svenska kyrkan är dels återinträdare – medlemmar som har lämnat Svenska kyrkan, men som efter i genomsnitt sju år går med i kyrkan igen – dels utrikes födda, säger hon. Bland unga vuxna som går med i Svenska kyrkan är det en hög andel utrikes födda. 40 procent av inträdda födda på 70- och 80-talen var födda utanför Sverige, i synnerhet Mellanöstern.

En stärkande smoothie i handen. Det kan behövas. Kayo Mpoyi står på tröskeln till debuten och ger intervju på ett kafé i söderförorten där livet i Sverige började.

Boken handlar om den andra sortens början. Den som varje människa föds in i. Det både faktiska och mytiska ursprunget, präglat av generationernas ärvda erfarenheter och transformerat in i en ny kropp, där det återigen blir smärta och dröm.

Denna början utspelar sig så långt ifrån ett decemberglåmigt förortstorg som man kanske kan komma: i 80-talets Tanzania. Och i frihetskampens Kongo.

Mai betyder vatten heter boken om flickan Adi och hennes uppväxt i en diplomatbostad i Dar es-Salaam. Adi har en storasyster. Ett nytt syskon föds också och tar mammas fulla uppmärksamhet. På faderns sida ljuder det dånande ekot från kolonialismens brutalitet. De avhuggna händerna. Gummisaven som smordes in på kroppen och som sedan slets av huden. På moderns sida finns minnen av sexualitet som skammat släkten, och av exorcism. Mai blir själv tidigt utsatt.

Samtidigt finns andarna där. Förfäderna. Och den kristne guden, som ser allt.

– Adi är ett barn som misslyckas med att leva upp till idealet om barnets oskuldsfullhet. Det finns en förväntan på att hon ska vara ren och obefläckad. Men hon har ett bagage från början. Hon kommer med någonting. Hon är olydig, hon vill saker, hon kan vara missunnsam och svartsjuk. Som författare vänder jag mig till henne och säger ”Det är inget fel på dig, du är människa”.

Detta ”någonting” som Adi har med sig, vad är det?

– Det är kampen mot kroppen och separation av kropp och själ. Det är förtrycket av de svarta. Det är förtrycket av kvinnan. Det är arvsynden.

Adi är ett barn med ett begär. Det är något som alla i romanen kämpar med, förklarar Kayo Mpoyi. De bär på det goda, men det goda är skiljt från människan eftersom kroppen är skild från själen.

– Att skilja kropp och själ är att skilja dess gudomlighet från dess mänsklighet. Och det var vad de kristna kolonisatörerna gjorde i Kongo. De gamla traditionerna där kropp, natur och andlighet var ett, fick göra plats för en religion där Gud var skild från människan, befann sig i himlen och var vit. Och där kroppens begär var synd. Det effektivaste sättet att förtrycka en människa är att säga: ”Du är fel”. Det är därför förtrycket ser ut som det gör.

Det är det hon vill formulera, hur förtryckets mönster går igen. Vare sig det handlar om ett folk som inte får tala sitt språk, en individ som inte får trotsa släkten. Eller det inre jaget, där ens begär inte får existera.

Där andra författare skruvar på sig inför frågor om relationen mellan litteratur och liv är Kayo Mpoyi uppfriskande oneurotisk. Berättelsen bygger på hennes egen biografi – även om det där med minnet är en dynamisk historia, och även om varje ord som blir nedtecknat genast förvandlas till fiktion.

Precis som för Adi var första livskrisen att få en lillasyster och bli bortputtad från rollen som mammas bebis. Hon växte upp i Dar es-Salaam i Tanzania, pappan var diplomat. Diplomatmiljön var en värld i världen. Kvar i Kongo fanns storasyskonen.

– Allt pappa gjorde syftade till att få mina syskon ut ur Kongo, till Europa. Det fanns planer för alla.

Resan bort var ett existentiellt ideal. Kayo Mpoyis pappa var yngst av tio syskon. Han växte upp innan Kongo blev självständigt, då de vuxna tvångsarbetade för belgarna. När hans mor dog lämnades han bort till en släkting.

Av arvet föddes drivkraften att utbilda sig och att se till att barnen gjorde detsamma. Själv blev han präst.

– Jag hade en kristen uppväxt, allt handlade om Gud. Det finns mycket gott som kommit från den uppväxten. Men barnets känsla var att inte vara värdig Gud.

Boken är ett försök att prata med pappa, förklarar Kayo Mpoyi. Att överbrygga generationernas klyfta. Gapet som uppstår mellan den som gjorde allt för att barnen skulle få det bättre men som själv fortfarande lever kvar i det gamla, och den som fick alla möjligheterna och står där med sin tacksamhet och skuld.

Bearbetning pågår. Inte minst när det gäller det religiösa arvet. Fram till för några år sedan var perspektivet kritiskt: ”Vad fruktansvärt att kristendomen kom och tog bort allt det gamla”. Så läste hon en artikel om att anledningen till att den nya tron kunde slå rot berodde på att det mitt i den afrikanska andliga traditionens alla andar och förfäder också fanns en idé om en samlande gudomlighet.

– Det var lite som när Norden kristnades och man lade julen vid samma tid som midvinterblotet. Gud kan inte befästas utan att det knyter an till det lokala.

Fortfarande finns mycket av det gamla kvar i den afrikanska tron, förklarar hon. Förfäder och andar tar plats i kroppen. Man utför exorcism. Förr kanske man gick till läkaren eller häxdoktorn. I dag går man till prästen. Men det är med samma fråga man kommer: ”Mitt barn är besatt”.

– Häxeri var en väldigt levande tradition i den kristendom jag växte upp med. Den amerikanska väckelserörelsen har starkt påverkat kristendomen så som den ser ut i Kongo. Det är en kristendom som inte är främmande för idén om en djävul.

Hur ser ditt personliga andliga liv ut?

– Jag och Gud har ett speciellt förhållande. Först var jag ateist. Sen agnostiker. Jag hade så svårt med all smärta och all synd som kom med min barndom.

Kayo Mpoyi var tio år när familjen flyttade till Sverige. Mötet med det sekulariserade samhället var ett stort lyft, säger hon.

– Bara att få en värld där kroppen inte var synd. Folk kom och pratade om kroppen i skolan! Det var befriande.

Men som äldre har hon märkt att hon också har något annat med sig, en andlighet som inte trycker ner. Nu tittar hon tillbaka på sitt religiösa arv och plockar guldet ur en tradition där logik och analys inte är det enda sanna.

– Jag har alltid hört en stark inre röst som jag tror är Gud.

Gud är som ett uppdykande fenomen där summan är större än delarna, säger Kayo Mpoyi. Likt temperaturen, som skapas av jonernas rörelse. Eller medvetandet, som skapas av att miljarder celler kommunicerar med varandra.

Hon har pluggat både socialantropologi och kognitionsvetenskap.

– Tro är ett slags kognitiv förmåga. I alla människor finns det här. Alla religiösa traditioner är ett sätt att hantera rädsla, religionen skapar ett lugn i kroppen. Motsatsen till rädsla är inte mod utan tro.

Om tron även skyddar mot debutantskräcken är oklart. Inför boksläppet känner Kayo Mpoyi ”alla känslor som går att känna”. Vägen från den där skrivdrömmande flickan hon var redan i diplomatkvarteren i Dar es-Salaam, har gått via ungdomstidens trevande utkast till prestigefyllda Biskops Arnö, där hon gick 2016.

Det var också då romanen om Adi föddes på riktigt. En story där flickan själv får äga sin berättelse.

Första versionen var 170 sidor lång, ett kort format för att vara roman. Från förlaget fick hon backning: Berätta mer! Om Kongo, om förtrycket av de svarta.

– Jag hade undvikit historien, jag kände att jag inte kunde göra dem rättvisa.

Nu har hon utvecklat det, sparsamt.

– I boken ser vi dem genom ett filter. Det är så myter blir till. Det är ett sätt att skapa respekt för det som hänt.