Att förmedla kärlek och gemenskap. Svenska kyrkan har i dag problem med sin identitet och att föra dialog med medlemmarna i församlingen..

Kyrkan har tappat greppet om att vara allas folkkyrka i sin iver att vara alla religioner till lags. Gudstjänsten med predikan blir försvagad och otydlig . Hänsyn tas till att inte beröra med starka ord som synd och ondska. Gud och Jesus pratas det inte tydligt om eller vilka under vi kan läsa om i Bibeln. Rädsla för att predika evangelium och beröra människor gör att predikan blir ofta avskalad och fattig. Tydlighet fattas och behövs för att stärka det kristna budskapet. 

Medlemmar i kyrkan känner ingen tillhörighet och har ingenting att säja till om. Kritik tas inte emot utan avfärdas med att allting är bra och det finns inga problem. Kommunikation med styrande i kyrkan är uteslutet. Tystnad som följd är vanligt. Varför reagerar inte organisationen och styrande chefer och kyrkoherdar i Svenska kyrkan? På ett företag eller arbetsplats i samhället hade åtgärder via konsulter och insatser prövats.

Jag uppskattar mycket att jag inte har glömt någon julpsalm sedan skoltiden och konfirmationen. Det gör gudstjänsterna givetvis ännu mer intressanta.

Jag tänker i detta sammanhang med glädje tillbaka på den tid vi hade kristendomsundervisning, framförallt i mellanstadiet. 

Vi elever fick minst en gång i månaden en psalmvers i läxa. Den skulle dessutom läras utantill. Vi fick också god kunskap om Bibeln och insikt i biblisk historia.

Det var verkligen inte en dans på rosor för elever i åldrarna 9 - 12 år. Vi fick kämpa hårt med de svåra texterna. Ett par år senare kom konfirmationen.

Det blev i princip bara en upprepning och repetition av skolans kristendomsundervisning. I de flesta fall kände vi redan till bibelhistorien och de flesta psalmerna. 

Det var tufft, men jag skulle ändå aldrig vilja avstå från denna suveräna och avancerade kristendomsundervisning i skolan och under konfirmationen.

Det tillhör dessutom allmänbildningen, anser jag. Vi lärde oss mycket som jag fortfarande har god nytta av än idag. Varför inte trots allt försöka återinföra kristendomsundervisning i våra skolor och under konfirmationen?

En yngre släkting nämnde nyligen: ”Egentligen vet vi i den yngre generationen inte riktigt varför vi firar jul, påsk, pingst och andra kyrkohögtider.

Det är bara fridagar för oss. Jo, och förstås julklappar till jul och presenter vid konfirmationen”.

Mitt svar blev: ”Er generation har aldrig haft någon meningsfull kristendomsundervisning i skolan. Religionsundervisningen idag  är något helt annat, påstår jag. Däremot vet jag inte vilket år kristendomsundervisningen upphörde i skolan”. 

Jag fick idéen till detta inlägg efter att jag både läst, hört och sedan sett ett kort reportage på tv om Koranundervisningen i  muslimslka friskolor i dagens Sverige.

Där underrvisas Koranen för 8 - 12 åringar. Barnen måste lära sig Koranen  helt utantill. Undervisningen är både hård och sträng. Här råder ingen som helst demokrati.

Kanske måste vi kristna  i framtiden försöka försvara vår tro och våra kristna värderingar via kristendomsundervisning i skolorna och i samhället? 

Är det kanske omöjligt i ett så kallat sekulärt samhälle? 

Det blir så tydligt att det som upplevs främmande i en situation är självklart i en annan. ”Idag har en frälsare fötts åt er i Davids stad, och han är Messias, Herren.” Orden ur ängelns mun, i svensk språkdräkt.

I en tid som vår, då sekulariseringen tilltar i samhälle och vardagsspråk, har kyrkans och gudstjänstens språk tre utmaningar.

En är att finna det tilltal som når rakt in hos den som inte har någon förförståelse. Det behöver finnas sådant som inte först måste förklaras av någon som vet mer, något som går att stå med i kören och sjunga utan att själv vara säker i sin tro. Ett sådant språk kan även hjälpa den som är bränd av tidigare erfarenheter från en påtvingad tro. Det går att vila i texter som inte staplar de brända orden på varandra.

En annan är att hålla traditionen levande, att de ord som från generation till generation burit sitt Gudomliga innehåll inte faller i glömska så att vi inte längre vet vad de betyder. Att julevangeliets ”frälsare” inte stannar vid att vara någon sorts diffus räddare (som uppenbarligen inte lyckas eftersom så många fortfarande har det svårt), heller inte binds vid religiösa floskler vi tröttnat på för längesedan, utan får vara det ord som väcker vårt hopp; Räddaren, Befriaren, Morgonstjärnan, Hjälten, Herden, Gud med oss, den som ger oss det yttersta av sin Kärlek, Allt, det Eviga Livet – redan här och nu.

På samma sätt med julevangeliets ”Herren”, Gudsnamnet som alltför mycket solkats av mänsklig ofullkomlighet och ett ofta genusbetingat förtryck, men som i sin grund låter oss röra vid Urkraften, den som redan finns i den första kyrkans böner ”Herre, förbarma dig”, i Davids ännu tidigare herdepsalm, eller hos Maria då hon står gråtande i örtagården, innan hon möter den levande Herren.

Den tredje utmaningen är att förena dessa båda, till synes paradoxer, i samma psalm, samma bön. Att förnyelsen av språket inte glider isär från traditionen, i ett växande glapp som blir allt svårare att överbrygga, så att den nya psalmen inte hör ihop med den gamla. Liksom Ordet blir kött, behöver vårt mänskliga nutidsspråk befruktas av det Gudomliga.

Nästa projekt av förnyelse kyrkomötet nu tittar på handlar om vår psalmbok. Om vi stannar vid det som rör innehåll, urval och språk i de psalmer vi tillför har jag tre önskningar:

1. Att vi inte i förväg begränsar oss till en typ av språk, lika lite som vi skulle säga till en konstnär ”du får bara måla med färger i gröna nyanser” eller till en skulptör ”du får bara använda lera”. Språket väljs och formas utifrån innehållet, men kommer själfallet alltid att präglas av den tid det skapas i.

2. Att vi låter psalmen i första hand fylla sin traditionella uppgift, den unisona församlingssången i gudstjänsten, det som länkar ihop och levandegör vad som läses i texterna och finns i kyrkoårstemat eller den högtid som firas. Här finns den största användbarheten och behovet. Därutöver finns mycken annan underbar kyrkosång som gör sig bäst genom kör, solister och särskilda konserter.

3. Ett visionärt synsätt, där vi inte ser främst till hur vi brukar göra idag eller har gjort de senaste 20-30 åren, utan hellre ser framåt. Vad kommer vi fortfarande att vilja sjunga om 20-30 år? Det håller sannolikt ännu längre, och gör att vi kan skynda långsamt.

Gud har aldrig bråttom.

Under tiden fortsätter vi att skriva våra sånger.

Det är nu snart 47 år sedan jag för första gången steg in genom porten till Svenska teologiska institutet (STI) i Jerusalem. 1979 utnämndes jag till direktor för STI, en tjänst som jag innehade i femton år. Sedan har jag på nära håll kunnat följa STI:s arbete i åtminstone ytterligare femton år.

I två klargörande artiklar tecknar Bo Johnson och Biörn Fjärstedt den historiska och teologiska utvecklingen: STI är inte längre ett akademiskt forsknings- och utbildningsinstitut med fokus på judaistik, bibelvetenskap och relationen mellan judar och kristna. Och det gäller inte minst den självrannsakande frågan: Vad händer med kristen teologi i mötet med levande judendom?

Denna historieskrivning kan jag bara bekräfta. Jesper Svartvik har nu sett sig föranledd att lämna STI. En så drastisk förändring har inte skett i ett vakuum.

Alla som besökt det kulturmärkta 1800-talshus där STI fått verka sedan 1951 har säkert överväldigats av byggnadernas skönhet och det stilla lugnet mitt i Jerusalems myllrande stadsliv. Jag vet ingen annan stad på jorden där judisk tro och judiskt liv i hela dess mångfald lever så som här och som alltså skulle kunna tävla med Jerusalem i möjligheten att teoretiskt och praktiskt tränga in i Bibelns värld, studera judisk historia och lära känna levande judendom på djupet – vilket också ger närkontakt med den kristna trons rötter och teologiska halt.

Att det var detta som skulle vara STI:s huvudinriktning stod klart redan när det grundades, och när jag tillträdde som direktor fanns det mandatet tveklöst kvar. Det var ett dyrbart pund att förvalta att få ta emot den ena studentgruppen efter den andra och under en hel termin mitt i Bibelns geografiska centralpunkt få studera de urgamla texterna och följa hur dessa texter levt vidare och tillämpats intill denna dag. Det kunde innebära att vandra genom det judiska året och dess högtider, att studera det judiska påskritualet och att delta i den påskmåltid som blev ursprunget till nattvardens sakrament, att fira årets heligaste dag, Försoningsdagen, vars huvudmotiv också leder rakt in i hjärtat av kristen teologi, att lyssna till judiska forskare som i långa stycken kunde mer om Jesu och Nya testamentets judiska värld än de flesta kristna, att knyta vänskapsband och bygga upp ett förtroende både mellan institutioner och enskilda.

Oavsett andra uppgifter förlorades aldrig fokus på det mest grundläggande. Och det gav resultat som ofta förundrat mig. Fortfarande får jag vittnesbörd från mina före detta studenter om vad deras tid på STI kom att betyda för dem som lärare, präster, professorer, biskopar. Eftersom vi också ordnade internationella terminer, har jag snart sagt var jag än rest i världen mött forna stipendiater som betygat samma sak, inte sällan på mycket inflytelserika tjänster inom kyrka och akademi.

Varför kunde inte denna rika verksamhet med fokus på de judisk-kristna relationerna fått fortsätta att blomstra och bära frukt? Varför riva ned det förtroende som byggts upp? Att bara käckt deklarera att ”verksamheten fortsätter som tidigare” (STI:s nuvarande direktor i KT 29/10) vittnar i bästa fall om bristande sjukdomsinsikt. Vi är många som vet att påståendet saknar grund och trovärdighet och som kan konstatera att relevant teologisk kompetens numera saknas på STI. Det är allvarligt.

Om inget annat, borde den ständigt växande antisemitismen i världen – och inte minst i Sverige – vara en tankeställare. Många kyrkor har tagit stora steg för att blottlägga och bekämpa judeföraktets onda rot i kristen teologi och som insett att den antijudiska ogräsbekämpningen aldrig får upphöra. Sorgligt nog måste jag ifrågasätta om Svenska kyrkan längre kvalar in i det laget. Att döma av mycken förkunnelse i tal och skrift tecknas judar och judendom i vida kretsar fortfarande enbart som den kristna trons förstadium eller rentav principiella motsats. Hur ofta har jag inte fått frågan ”Men varför behövdes då Jesus?” när jag försökt förmedla en rättvisande bild av levande judendom. I klartext: Jesus och kristendomen motiveras med en negativ vrångbild av judendomen. En liknande interreligiös vågskålsteologi finns mig veterligt inte någon annanstans.

När ska Svenska kyrkans ledning inse att ett sådant teologiskt tänkande utgör ett problem värt att prioritera och bearbeta? Om inte i Jerusalem, var då? Om inte nu, när då? Hur vill de ansvariga rent konkret visa att de förstått att de judisk-kristna relationerna av historiska och teologiska skäl kräver en alldeles särskild uppmärksamhet och kompetens? Vaga hänvisningar till Guds vägar hjälper inte. I praktiken har detta samtalsdokument om judisk-kristna relationer väl i stort sett bara blivit ett fikonlöv.

De kalla nordanvindarna från Uppsala blev alltmera kännbara i början av 90-talet. Redan då ifrågasattes ideligen KJ-arbetets relevans och perspektiv. Det var uppenbart att de ville något annat samtidigt som fasaden skulle behållas. Nu har även fasaden krackelerat. Ett rikt kapital har växlats in i småmynt till en dålig kurs.