De rustar eleverna med mod och kärlek

Kvällen är mörk, det är 13 grader kallt och snön knarrar under fötterna. Den lilla gruppen 14-åringar går tvekande mellan bodarna nere vid Siljan. 

Vålnaden

Plötsligt lösgör sig en gestalt ur mörkret. En kvinna i vit klänning närmar sig, hon nynnar och bär ett litet barn i famnen. 

Ungdomarna rycker till, skriker, springer iväg, gömmer sig bakom varandra. 

Det är spökjakt på Stiftsgården i Rättvik och vålnaden av barnmorskan Karolina dyker upp. Enligt legenden går hon igen av sorg efter ett spädbarn som dog.

Tema: Rädsla och mod

Eleverna går i årskurs 8 i Borlänges olika högstadieskolor och är med i Toleransprojektet, ett projekt för att motverka hat och segregation och främja demokrati.

Nu är de på Stiftsgården torsdag–fredag för att lära känna varandra bättre. Temat för dagarna är rädsla och mod. 

Med sig har eleverna sex ledare, som är utbildade toleranspedagoger. Två av dem är också församlingspedagoger från Svenska kyrkan i Borlänge, Erik Dåverud och Marina Ander. 

Utøya

I Borlänge deltar Svenska kyrkan i Toleransprojektet för tionde året. Det började med en framsynt kyrkoherde som lånade ut kyrkans fritidsgård, med önskan att en församlingspedagog skulle vara med som ledare. Så blev det. Fram till nyligen deltog både Erik och Marina i projektet, men nu arbetar Erik ensam. Marina är med nu som extraresurs.

En heldag varannan vecka under hela läsåret träffas Toleransprojektets åttor och pedagoger numera i Kulturcentrum Asken, där bild- och dramapedagogerna jobbar. Projektet avslutas med en resa till Norge. I Oslo vandrar de i spåren efter nazisternas ockupation. De åker också till Utøya, en stark upplevelse. 

Alla åttondeklassare i Borlänge får söka till projektet och söktrycket är stort. Deltagarna väljs ut av elevernas ordinarie lärare, gruppsammansättningen är central för att skapa oväntade möten och stabila, positiva grupper.

Berättelser

The river floats in you från Twilight spelar mjukt i bakgrunden. I Siljansrummet nere vid sjön är det varmt, brasan knastrar, belysningen är dämpad. Eleverna sitter på stolar i en ring och pratar om vad de är rädda för: mörker, spindlar, konstiga ljud när man är ensam hemma. Helena Hermansson, projektledare för Toleransprojektet, säger åt dem att sätta sig bekvämt, kanske sluta ögonen och lyssna.

– Jag ska berätta en historia för er som utspelas vid en sjö. Nu åker vi i en geografisk tidsmaskin till Göteborgsområdet 1995. Det var en tråkig sommar… 

Och så berättar hon om den fasansfulla natten i Kode, om nynazisterna och det utdragna och mycket grymma mordet på 14-åriga John Hron från Kungälv.

"Har ni hört talas om civilkurage?"

Det är knäpptyst. Luften är tjock, tårar rinner. När berättelsen är slut ställer hon fram ett porträtt av John Hron.

– Men mordet ledde ändå till en god sak: Toleransprojektet startade. Vi är väldigt stolta för att få berätta John Hrons historia. Han var oerhört rädd, men oerhört modig. Har ni hört talas om civilkurage?

Hon ber eleverna skriva i sina dagböcker om en gång de var riktigt rädda. Lalehs Some die young på piano hörs lågt ur högtalaren.

I Toleransprojektet utgår man från berättelser om riktiga människor ur historien. Tanken är att genom att beröra och väcka känslor blir det lättare för eleverna att förstå historien och se sin egen del i den. 

Svåra samtal med unga

Där har kyrkan mycket att bidra med, menar Erik Dåverud.

– Vi förstår vikten av berättelser, det är vi ju bäst på – kyrkan bygger ju på en narration.

Både Erik Dåverud och Marina Ander känner sig mycket hemma med att jobba med ungdomar, värderingar och berättande. Det är ungefär som att arbeta med konfirmander – minus den andliga dimensionen. 

De är också vana vid svåra samtal. Det är viktigt inte minst på Utøya, då det händer att elever bryter ihop.

– Vi är trygga med att prata om svåra saker och är stabila som ­pedagoger. Vi har en tro, ett andligt perspektiv, ett hopp, säger Marina Ander. 

Det finns också annat de tillför, tycker de själva.

Infallsvinklar

– Tänker man mer pragmatiskt så finns ju vi kvar, både efter skoltid och när de lämnar skolan. Vi jobbar ju med unga från 13 till 25 år, säger Erik. 

Åsa Backéus, dramapedagog tycker också att församlingspedagogerna är viktiga i projektet.

– Ju fler infallsvinklar desto bättre. De bidrar också med ­någon slags trygghet, lugn och eftertänksamhet i den surrande skoldagen.

Projektledare Helena Hermansson instämmer. 

– De brinner också för ungdomarna och finns tillgängliga kvällar och helger. De är också vana vid samtal om svåra frågor kring starka känslor.

"Viktigt att vi inte är skolpersonal"

I Borlänge har Svenska kyrkan en lång tradition av att arbeta med skolan och det omgivande samhället. Både Erik och Marina har en del av sin tjänst förlagd på varsin högstadieskola. Två dagar i veckan finns de där för att hänga med eleverna på rasterna. De bygger relationer och samarbetar med elevhälsan. 

– Det är viktigt att vi inte är skolpersonal. Vi är trygga vuxna, vår roll är att vara medmänniska, säger Marina Ander.

Men varför ska kyrkan vara med i just Toleransprojektet?

– Vi har ju ett ansvar för vår församling. Dalarna har utmärkt sig vad gäller intolerans, här finns Nordiska Motståndsrörelsen (NMR) och organiserad brottslighet, säger Erik Dåverud.

Som kyrka ska man vara relevant i samhället, understryker han. Är man inte det så blir man inte efterfrågad.

– Vi ska vara där ungdomarna är. Det går inte att ringa i kyrkklockorna på söndag och hoppas att de kommer, för det gör de inte.

Och efterfrågade är de, nästan mer än de mäktar med. Förutom jobbet på skolorna så samverkar församlingspedagogerna med en rad andra ”goda krafter” som Ungdomsmottagningen och Exit. 

– Det händer att jag träffar samma ungdomar i Toleransprojektet, konfirmation och Kyrkans unga. Vi får en fantastiskt fin relation.

Det märks att församlings­pedagogerna har tid att fånga upp ungdomarna. En elev håller sig nära Erik i början. Hen känner sig osäker i gruppen och behöver lite extra omtanke. En annan elev väljer att stanna kvar i stugan med Marina i stället för att fortsätta spökjakten – ”jag hatar att bli skrämd!”

Nya kompisar

Viva la vida med Coldplay inleder demokratispelet som leds av Helena nere i Gruvan. Snart är ett drygt dygn fyllt av lekar, drama- och bildövningar, spökjakt, nattspring och en pepparkakshustävling slut. De sista minuterna får eleverna skriva i sina dagböcker hur det kändes innan Rättvik och hur det känns nu efteråt. 

Leo Spendrup är glatt överraskad.

– Det var bättre än vad jag hade tänkt, jag har fått jättemycket nya kompisar. Innan var jag lite nojig, jag var lite obekväm och ville sova med folk jag tycker om. 

Suad Ibrahim är också nöjd.

– Innan var jag jättetaggad men lite nervös för spökjakten. Nu efteråt var det skitkul. Man är med alla och har skratt tillsammans. 

I högtalaren What a wonderful world med Willie Nelson.