Hon säger att hon förstår problemen med församlingen och diakonin, men:
– Om viljan hade funnits hade det säkert gått att lösa. Jag vet att flera både anställda och församlingsmedlemmar inte riktigt var med på eller förstod kyrkorådets nya inriktning. Men det var svårt att nå fram till kyrkorådet och diskutera frågan. Vi såg ju hur stora behoven fortfarande var. Det blev ganska tråkig stämning i kyrkan.
Församlingen har ett samarbete med en fransk luthersk kyrka, men det har varit svårt att få dit ungdomarna, enligt Sara Brachet.
– Det är inte öppet på samma sätt som i den svenska församlingen. Den församlingen har en god idé om att hålla franskundervisning utifrån bibliska berättelser för att stärka allmänbildningen för killarna, men det har varit svårt att motivera dem, som icke fransktalande och muslimer, att komma dit.
Prästerna Tanja Kamensky och Tua Sällström samt bland andra Sara Brachet och ytterligare både volontärer och anställda slöt upp för att ta emot den strida ström av flyktingar som började komma våren 2017. Tillsammans strukturerades arbetet och det blev tydligt vad församlingen kunde och inte kunde göra. Båda prästerna lämnade församlingen för arbete i Sverige och 31 juli i år avslutades Sara Brachets projektanställning. Därmed försvann den sista anställda som arbetade med flyktingverksamheten.
– Jag har fortsatt komma tillbaka på fredagar för att hjälpa till med språkkafét. Men mitt engagemang i församlingen har minskat sedan jag fick nej på att som representant för föreningen jobba några timmar i veckan i stora salen. Nu är det den nya föreningen som tagit vid, känner jag.
Församlingen informerar om språkkafét och hänvisar också till föreningen på hemsidan.
Kyrkans Tidning har sökt kyrkorådet för en kommentar.