Recension: Fosses nya är en gudomlig dimma av lysande vithet

En snöblåsig ­januarimorgon sträckläser jag Jon Fosses nya bok Vithet, fint översatt av Lars Andersson. Den kretsar kring en ensam, äldre man som kört fast med bilen i slutet av en skogsväg. Det ödsliga vinterlandskapet mörknar och snöfallet tilltar allt medan han irrar omkring – frusen, förvirrad och hjälpsökande. 

Hans tankeflöde påminner om dubbelgångaren Asles ambivalens i Fosses trebandsverk Septologin. Båda är stundvis osäkra på om de drömmer eller är vakna, tänker förnuftigt eller inbillar sig saker. 

Den 63-sidiga kortromanen är kärnfull, samtidigt som mannens framrusande medvetandeström ständigt vacklar. Berättarjaget frågar sig en massa saker, bland annat vem eller vad ljusskepnaden han erfar och talar med i mörkret är, liksom mannen med svart kostym och föräldrarna. 

Denna symbolmättade text läser jag som en skildring av vanföreställningar hos en hjärna på kortslutning såväl som en döendes mystiska möte med Gud. 

Fosse låter sina alster subtilt haka in i och gå i dialog med varandra. Vardagsstilen och gränsupplösningen i Vithet är snarlik den i Septologin. Även här forsar texten utan styckeindelning och kapitel, om än med korta, enkla meningar. 

Medan den omfångsrika romanserien saknar punkter, är denna text fri från fråge­tecken. Alla meningar som egentligen kräver frågetecken avslutas med punkt, ett stilgrepp på teckennivå som får prosan att signalera en tillförsikt i tron och tvivlet. 

I bokens slut stiger jaget med sina föräldrar barfota in i vad som för honom upplevs som ”en lysande dimma”. Ett vackert, hoppfullt slut som får mig att se dem, likt mig själv, träda in i ett fascinerande dimljus ­liknande den amerikanske ljuskonst­nären James Turrells Ganzfeldverk. 

Till skillnad från de färger som utmärker Turrells intensiva ljustöcken, omsluts romanjaget av vitt och grått när han uppgår i allt och ingenting. I likhet med Fosse har Turrell kväkarbakgrund, vilket avspeglas i bådas ljustematik och kretsande kring det inre ljuset. I en intervju hävdar Fosse att han aldrig lämnat kväkarna, fastän han numera är katolik. 

Kanske kan en del ­erfarenheter varken förklaras eller förstås ­logiskt – som dödsögonblick, liksom mystiska erfarenheter eller sjukdomstillstånd som delirium. Genom berättarjagets tankeflöde visas hur dylika upplevelser kan få oss att likafullt ifrågasätta vårt förstånd: ”Men det jag såg kunde inte vara verkligt, så hade jag börjat se syner nu. Men var det en syn jag såg och inte verklighet. Var inte den vita skepnaden verklig.” 

Inför Gud är vi alla lika, vi huttrande barfotamänniskor. Så tänker jag när jag slår ihop bokpärmarna, till utsikt av mojnad vind och lätt snöfall. En annan aspekt av barfotaskap är det religiösa bruket att ta av sig skorna på platser som anses heliga – till exempel i Andra Moseboken där Gud visar sig som en brinnande buske för Mose och befaller honom att ta av sig skorna eftersom han står på helig mark (2 Mos 3:5). 

Bokens gudsmöte med ”jag är den jag är” pekar i moderns svar till jaget/sonen ut en obestämd plats – ”vi är där vi är”. Fosse är fenomenal på att skildra hur vi människor är ”där vi är”, vilse på livets vindlande skogsstigar. 

Men även i det vilsegångna möter Gud oss. Måhända i synnerhet där, om man får tro denne Nobelpristagare och det andliga budskap han som författare återkommer till.

Ann-Helén Andersson