Från hållplats Gorbella är det bara en kort promenad upp till kullen där Cimitière Saint Barthélémy är belägen. Våren har låtit vänta på sig här på Azurkusten där kalla vindar från bergen gör luften hög och klar, särskilt på morgnarna. Mimosan står i blom och ännu är det lätt att hitta sittplatser på kaféerna i Gamla stan. Turistsäsongen har inte dragit i gång.
Vi har slagit följe med Olivia Lussiez vars förfäder ligger begravda i familjegraven på Cimitière Saint Barthélémy. Där spårvagnen stannar finns en blomsterbutik och Olivia köper två små lilaröda cyklamen i kruka.
Anses vara en av de vackraste kyrkogårdarna i Nice
Kyrkogården anses vara en av de vackraste i Nice men är betydligt mindre känd än exempelvis judiska kyrkogården ovanför Gamla stan där även den stora Cimitière du Château finns.
– Det går inte längre att bygga den här sortens familjekapell, förklarar Olivia Lussiez. De äldre kyrkogårdarna är fulla och ett sådant här kapell skulle ta alldeles för stor plats och bli otroligt dyrt.
Olivia Lussiez, som är advokat, förklarar att kontrakt med evighetsperspektiv inte är förenliga med Code civil som innehåller de civilrättsliga lagarna i Frankrike. I stället är kontrakten på 99 år då de ska förnyas.
Olivia kämpar med låset i smide och till slut klickar det till och vi kliver in i marmorkapellet. Insidan av dubbeldörren är glastäckt, men glasdörren kan öppnas och vinden fläkta när sommarluften blir het.
En lucka i marmorgolvet
Här framför altaret står en pall att knäfalla på och ett vackert blyinfattat glasfönster med madonnan och barnet släpper in ljus. Stunderna tillsammans med släktingarna i familjegraven är fridfulla. En sopborste med skyffel står i hörnet och Olivia gör fint.
– Nu för tiden är det mest min mamma och moster som är här och tar hand om familjegraven, säger Olivia och ställer blommorna på altaret.
– Särskilt till Toussaint (allhelgona), då är kyrkogården prydd med blommor och så vacker. Men vi tänder inte ljus på gravarna här.
Hon läser på väggarna där tio namn står. Hennes mammas samtliga fyra bröder ligger begravda här och ytterligare sex personer. Under en lucka i marmorgolvet finns själva kistrummet där plats för sex kistor finns.
– Det låter lite obehagligt men efter 50 år trycks kistorna samman för att göra plats för fler, säger Olivia Lussiez.
Första avskedet tas med öppen kista
Begravningsgudstjänsten hålls i kyrkan intill och efteråt följer familj och vänner ut till gravkapellet där ett sista avskeds tas. Luckan i golvet är öppen och kistan firas ner. Därefter stängs marmorlocket som skruvas igen.
– Senaste gången åkte vi alla hem till mig efteråt. Men det första avskedet tas när kistan fortfarande är öppen och man kan se den döde.
Reglerna som kringgärdar kyrkogårdarna och hanteringen av gravarna är omfattande, förklarar Olivia Lussiez och säger att man kan bli av med en grav om den missköts.
– Det är jättedyrt att köpa en ny gravplats och jag tror knappt att det går längre på en sådan här välfylld kyrkogård. Vi vårdar familjegravarna och håller dem vackra. Och minns alla som vilar här.
