Hundraåringen som höll tal till kejsaren

Det är en proper man i vitskjorta och kostym som släpper in oss i lägenheten. Här har han bott med sin fru i 65 år. På köksbordet står två kaffekoppar och två tårtbitar. De ska fika när intervjun är färdig.

När han gick i pension började han läsa arabiska på universitetet. 

– Det arabiska skriftspråket är så vackert.

Efter det blev det några kurser i grekiska och spanska på senioruniversitetet. Han talar också flytande tyska, engelska, franska och amhariska, eller amarinja.

Utvald som bebis

Torsten Stjärne föddes som förste skandinav i Addis Abeba, Etiopien, där hans föräldrar Per och Valborg Stjärne var missionärer inom Evangeliska Fosterlandsstiftelsen. När Torsten var 6 månader ville hustrun till Etiopiens kejsare Haile Selassie träffa Valborg och hennes lille son. Kejsarens hustru prydde Torstens små handleder med armband i renaste guld. 

– När jag kom tillbaka till vårt hus sa de att jag var utvald, säger han och skrattar.

Så pass utvald att han vid fem års ålder fick möjlighet att hålla tal till kejsaren. Nu hade vänskapsband knutits mellan familjerna Stjärne och Selassie. 

Brevväxling

Under andra världskriget började Torstens pappa Per Stjärne och Etiopiens kejsare brevväxla med varandra. I breven kan man läsa om samarbetet mellan Sverige och Etiopien, men de innehåller också reflektioner kring deras personliga vänskap. Breven ärvdes av Torsten och hans bror. År 2017 gavs breven ut i boken Må detta nå Monsieur Stjärne.  

När Torsten var sex år var han med om en allvarlig ridolycka som hade kunnat kosta honom livet. Han överlevde, men ett långt operationsärr på ena benet vittnar fortfarande om den otäcka olyckan. När han kom hem från sjukhuset kunde han leka med sina etiopiska vänner igen, en lek som innefattar låtsaskrig med sköldar och spjut.

– Naturligtvis lyckades en vän kasta ett spjut rakt i operationssåret, säger han och skrattar åt minnet. 

Så småningom blev Torsten Stjärne lärare i samhällskunskap, geografi och historia och undervisade bland annat vid Adolf Fredriks musikklasser.

– Att få vara lärare är ett privilegium, säger han.

Mötte kärleken

Torstens ögon glimmar till och han får ett leende på läpparna när han berättar om hur han träffade sin fru. Allt började med att han och hans vän inte fick plats på en båt som skulle ta dem till Birka. De fick vänta på nästa avgång och ombord på den båten fanns Ulla. Båda utbytte blickar, men ingen av dem tilltalade den andre. När det så blev dags att gå av, tog Torsten mod till sig.

– Jag sa: “Får jag bjuda fröken på teatern Drottningens Juvelsmycke?”

Ulla sa ja, och några dagar senare sammanstrålade de utanför teatern. Fortfarande fåordiga, gick de in. Efter första akten tyckte Ulla att det var på tiden att de presenterade sig för varandra. Torsten Stjärnes ögon tåras vid minnet:

– Att ställa den frågan till henne är det bästa jag har gjort. Helt livsavgörande!

Världens bästa jobb

Torsten utbildade sig så småningom till lärare och undervisade i samhällskunskap, geografi och historia, bland annat vid Adolf Fredriks musikklasser. Han minns tiden med värme:

– Att få vara lärare är ett privilegium, säger han.

För att ladda batterierna tillbringade Torsten, Ulla och de tre barnen sommarloven i huset på Gotland. Men ibland blev längtan efter andra språk för stor. Då tog han cykeln de sju milen in till Visby för att köpa den franska dagstidningen Le Monde.

Koptisk biskop

Torsten menar att en kristen uppfostran och tiden i Etiopien har präglat hans liv och gett honom tillgång till nya värderingar och en annan kultur. Han tycker att kyrkan behövs i dagens samhälle och att människor behöver en tro. 

Under en av sina dagliga promenader i Hagsätra träffade Torsten en etiopisk man. De stannade till och började prata. Torsten mindes en koptisk sång på amarinja från sin barndom som han reciterade för mannen. Mötet ledde till en inbjudan till den koptiska kyrkan då mannen visade sig vara koptisk biskop.

Gympade till 95

Att delta i en gemenskap skapar något positivt i livet. I Torstens fall har det varit gymnastikgruppen. I 58 år träffades de på Sturebadet i Stockholm.

– När jag fyllde 95 år tyckte Ulla att det fick räcka. Resorna dit blev för jobbiga. Men jag ska träffa dem nästa torsdag, säger Torsten glatt.

Torsten fortsätter att fylla sina dagar med studier.

– Jag försöker fräscha upp mitt barndomsspråk amarinja. Det är ett svårt språk med 264 bokstäver. Det är jag inte riktigt färdig med, säger 100-åringen.