Riksantikvarieämbetet gick ut i december 2020 med ett förslag som innebar att det ska bli svårare att ta bort gamla gravar, att kyrkogårdsförvaltningarna ska tvingas söka tillstånd varje gång en grav ska tas bort. Detta därför att myndigheten oroar sig över utvecklingen att allt fler gravstenar tas bort. Ett skäl till varför många väljer att lämna tillbaka sina gravrätter är att säkerhetskraven blivit större efter en olycka i Västra Götaland för tolv år sedan, då en flicka klämdes ihjäl under en gravsten som välte.
Riksantikvarieämbetets förslag drogs tillbaka, men det tillämpas ändå av många länsstyrelser, menar kyrkokansliets rättsavdelning.
Strömmen av återlämnade gravar fortsätter att flöda och samtidigt får församlingar och pastorat det svårare att ta bort gravstenar i och med länsstyrelsernas tillämpning av regelverket. Det blir ett dilemma för församlingar som i de fall gravrätten återlämnas står som ansvariga och måste betala för att åtgärda farliga och fallfärdiga stenar.
Vill ta bort 77 stenar
Ett ärende som varit uppe både i förvaltningsrätten och kammarrätten är att Tidaholms pastorat vill ta bort sammanlagt 77 gravstenar på tre kyrkogårdar: i Baltak, Daretorp och Fröjered. Varje kyrkogård har minst 400 gravstenar vilket betyder att pastoratet vill ta bort mellan fem och sju procent av gravstenarna. Stenarna är utspridda och pastoratet menar att det inte kommer märkas på helhetsintrycket av kyrkogårdarna att stenarna är borta.
Borttagandet stoppades dock efter en överklagan till förvaltningsrätten från länsstyrelsen i Västra Götalands län, förra året. Pastoratet tog ärendet vidare till kammarrätten som återigen avslog överklagandet.
Eva Olofsson är kyrkogårdschef i Tidaholm och hon är bekymrad över de avslag hon fått på de yrkanden och det överklagade hon gjort. Nu väntar hon på att få prövningstillstånd i Högsta förvaltningsdomstolen i frågan.
- När någon lämnar ifrån sig sin gravrätt så står kyrkogårdar där med en sten och frågan hur man ska göra - ta bort den eller rätta till den, berättar hon.
- Jag inte är ointresserad av att bevara kulturhistoriska gravar, men det är bekymmersamt om allting i begravningsverksamheten ska bevaras. Det för med sig frågor om rättvisa i skötseln. Vi vill inte gärna ta betalt av några och bjuda andra på skötsel, börjar hon och utvecklar:
- Det är fruktansvärt dyrt att restaurera en gravsten, och de 77 stycken vi ansökt om att få ta bort är i behov av det. Men till vilken nytta ska de ordnas till, om ingen vill ha dem? fortsätter hon retoriskt.
Kostar flera miljoner
Pastoratet har gjort en inventering av kyrkogårdarna och hittills bevarat 800 stenar. Det pastoratet begärt tillstånd till är att ta bort de stenar som är farliga och riskerar skada någon. Det är de som står för de högsta kostnaderna ifall de skulle restaureras.
- Det är konsekvenserna av beslutet som fattas som jag är bekymrad över. Som det ser ut nu behöver vi hitta pengar att rätta till dessa stenar, en kostnad på minst 4 000 kronor per sten, alternativt låta dem förfalla, vilket egentligen inte är något alternativ. Jag har gjort en överslagsräkning och om vi skulle ta hand om alla skulle det handla om en summa på 1-2 miljoner kronor bara i Tidaholm, säger hon.
- Jag vill att de ska fatta ett klokt beslut och att jag ska ha något att förhålla mig till. Jag vill göra rätt och ta in säkerhetstänket. I dagsläget kan jag inte det.
Det är på grund av kulturhistoriskt värde som pastoratet fått avslag. Gravstenarna skapar en miljö av kulturhistorisk information och ett kollektivt minne om bygdens historia och identitet, anser länsstyrelsen.
- Det är ingen folkfråga här, människor vet inte ens att frågan är aktuell. Men om jag ska gissa tror jag att några vill att stenarna som ingen har gravrätt för ska vara kvar. Men till viss gräns. De vill också att det ska vara säkert och välskött, säger Eva Olofsson.
Har någon olycka hänt?
- Tack och lov har inget hänt ännu. Eller, ingen har stått i vägen så någon olycka hänt, men en gravsten har blåst omkull. Och det kommer fler att göra om de inte ordnas till.
Olika tolkningar av lagen
Eva Årbrandt Johansson, samordnare av begravningsverksamhet i Svenska kyrkan, säger att anledningen till att tveksamheter kring detta finns, är att begravningslagen står emot den mer allmänt hållna kulturmiljölagen. 
- Länsstyrelserna tolkar lagen annorlunda nu än förr som jag uppfattar det och lite olika i olika län. På många ställen fungerar samarbetet som tidigare, men på annat håll märks en skärpt ton hos vissa länsstyrelser som menar att det är tillståndsplikt att ta bort eller ändra varje gravsten trots att majoriteten av gravstenarna inte är av kulturhistoriskt värde, säger hon.
- Detta kan vara en lagstiftningsfråga, ett förtydligandet om vad som gäller vore önskvärt. Vi får se om Högsta förvaltningsdomstolen tar upp ärendet, då får vi i alla fall ett slutligt besked. Men nu är läget så att säga låst.
Går emot den enskilde
- Det blir också väldigt märkligt att en huvudman ska låta en gravsten vara kvar fastän de närstående till den avlidne inte vill det. Det är närstående som bestämmer om man vill ha en gravplats till vilken man antecknar sig som gravrättsinnehavare, eller inte; bestämmer om man vill ha gravsten och planteringar eller inte; om man vill kremera eller inte. Med detta förhållningssätt tvingas gravrättsinnehavare att ha kvar gravstenen fastän de vill ta bort den.
- Huvudmannen ska inte bestämma om detta, utan gravrättsinnehavaren. I och med detta får innehavarens intresse sig en törn. Så jag ser två problem. Dels är det orimligt att inte ta bort en gravsten som innehavaren önskar tas bort, dels blir det en kostnad för församlingar och pastorat och som i förlängningen kan landa på de som tillhör församlingen, säger Eva Årbrandt Johansson.
FOTNOT: Begravningsavgiften får bara gå till begravningsverksamhet. Enligt Kammarkollegiet får endast de gravstenar som är kulturhistoriskt värdefulla bekostas med begravningsavgiften, övriga gravstenar får inte finansieras med begravningsavgiften.
