– Det har aldrig funnits något liknande som det nyligen avgjorda Härnösandsärendet. Ingen reglering eller något förarbete till regelverket som kunde vara upplysande. Jag kände aldrig någon tvekan om utgången, men jag har stor respekt för andra uppfattningar.
– Här fick arbetsrätten stå tillbaka, så är det.
När Johan Munck, ordförande Svenska kyrkans överklagandenämnd, enkelt ska förklara hur det kom sig att stiftsstyrelsen i Härnösand inte fick sparka biskop Eva Nordung Byström, sluter han för en kort stund ögonen. Sedan säger han:
– En biskop är vald. Det finns en motsägelse i det att en administrativ nämnd, som stiftsstyrelsen, skulle avsätta biskopen. Valet gäller oavsett vad stiftsstyrelsen skulle göra. Biskopen är biskop ändå. Det går inte att ha två stycken, säger han.
Johan Munck vill inte säga att teologin vann över juridiken, däremot säger han att beslutet slår vakt om Svenska kyrkans episkopala struktur.
– Jag blir glad när någon tycker att det är riktigt resonerat. Ibland när någon professor hade en synpunkt inför en dom i Högsta domstolen och sedan läste domskälen, ändrade han sig efter övertygande argument. Kanske är det så nu också, jag vet inte.
När nämnden gav kragen tillbaka till EFS-prästen i Luleå stift kritiserades du av vigningstjänsten, denna gång av de förtroendevalda. Hur tar du kritik?
– Jag har stor erfarenhet av kritik. När det stormade som mest efter några domar tidigare i mitt yrkesliv ringde personer och skällde på mig. Om de var någorlunda beredda att diskutera, talade jag med dem.
Vilka var de två främsta skälen till att domkapitlets beslut revs upp i Luleå?
– De två skäl till att vi friade EFS-prästen var att prästen anklagades för något som det inte var styrkt att prästen sagt. Egna anteckningar samt vittnen talade till prästens förmån. Det andra var att Svenska kyrkan varit emot homosexualitet under många hundra år och nu under de senaste decennierna svängt. Det var lite häftigt att frånta vigningstjänsten av det skälet.
Har överklagandenämnden något ärende nu som ger huvudbry?
– Det är lite kvistigt om man kan upplösa ett pastorat genom att slå ihop församlingar. Vi lämnar besked inom kort. Här har vi något som kan behöva förtydligas.
För snart åtta år sedan blev Johan Munck uppringd av kyrkokansliet. Kunde han tänka sig att bli ordförande i överklagandenämnden?
– Jag var tvungen att fundera och göra ett överslag för att se om det gick att förena tidsmässigt med mina andra uppdrag. Jag har själv ett kyrkligt intresse och är troende, men jag är inte kyrkligt aktiv som två av mina tre barn är.
Johan Munck talade med sin dotter som varit ledamot av kyrkorådet i hemförsamlingen liksom kyrkomötesledamot, förutom hennes övriga kyrkliga engagemang, som musicerandet, och hon tyckte att han skulle tacka ja.
– Många av mina uppdrag har jag tagit just på grund av möjligheten att lära mig något nytt.
Arbetet som ordförande i överklagandenämnden blev ungefär som han trodde det skulle vara.
– Svenska kyrkans regelverk är inspirerat av domstolarnas regelverk så jag känner igen mig. Nämnden har två kvalificerade sekreterare som båda är domare och som ärendenas beredning fördelas på. Yttranden inhämtas, i samråd med mig, och utkast till beslut skrivs, ibland efter bearbetning av mig. Jag läser alla handlingar som kommer in.
Nämnden sammanträder över telefon eller via videolänk nu under pandemin och även alla suppleanter bjuds in. Däremot får endast de ordinarie ledamöterna rösta, om inte någon ordinarie är frånvarande, då får suppleanten rösträtt. Ledamöterna väljs av kyrkomötet.
– Vi kompletterar varandra, vi är ett antal jurister i nämnden men det teologiska har jag fått lära mig. Vi har mycket kvalificerade teologer i nämnden.
Ibland fattas ett beslut som är något helt annat än vad den föredragande tänkt sig när utkastet skrevs, förklarar Johan Munck. Majoritetsbeslut gäller och eventuella reservationer redovisas.
Överklagandenämndens beslut i Härnösandsärendet gick inte att överklaga, hur är det med rättssäkerheten?
– Någonstans måste det ta stopp, så är det även i Högsta domstolen. Men en lång procedur har oftast föregått det hela, ett domkapitelbeslut finns vanligtvis i botten.
Eric Bylander, suppleant i överklagandenämnden, ser just nu över rättssäkerheten i domkapitlen, ett arbete som ska vara klart senare i år.
– Ärenden som handlar om vigningstjänsten är ofta svåra. I bakgrunden finns vanligen personliga tragedier och ett fråntagande av vigningstjänsten leder i praktiken till yrkesförbud.
Bibeln står över kyrkoordningen, lär du ha sagt. Kan du utveckla det?
– Det var ord som lades i min mun, jag skulle inte spontant ha sagt så. Men Bibeln finns ju där som grund.
Kände du någon gång starka känslor när du arbetade i rättssalen?
– Atmosfären i en rättssal är avsvalnad, känslorna har lagt sig något när det kommit dithän. Det är nog värre för polis och åklagare som är nära brottet i tid. Det har inte varit lätt alla gånger, men jag har upprätthållit respekten. Ibland har det handlat om förskräckliga brott, men man måste stänga av. Man kanske inte kan förlåta men förstå, säger Johan Munck och citerar Gustaf Fröding: "Den gode han är väl ej så god, som själv han tror i sitt övermod. Den onde han är ej så ond ändå, som själv han tror, när kvalen slå".
När Johan Munck ser tillbaka på sitt långa yrkesliv som domare, lyfter han fram de mer påfrestande åren i allmän underrätt då han dömde ensam. I hovrätten och Högsta domstolen hade han juristkollegor som han dömde tillsammans med.
– Som domare har man ingen skyldighet att hålla något förmaningstal, men någon gång när domen blev mild läste jag med sträng röst i förhoppningen att det kanske kunde nå fram och förhindra något i framtiden. Förmaningar ligger inte för mig. Har det gått så långt att någon hamnat i rätten har man nog fått förmaningar redan. Man ska inte sparka på den som redan ligger ner.
Johan Munck talar om nödvändigheten av juridikens förankring i moralen, att juridiken inte går stick i stäv med moralen och det allmänna rättsmedvetandet.
– Jag ger ut Sveriges rikes lag som extrajobb och läser alla domar från Högsta domstolen som går i tryck. Ibland när jag läser, tänker jag att jag inte skulle skriva så själv.
Att Johan Munck blev domare låg så att säga i familjen, hans far, farfar och farfarsfar var alla domare. Hans två söner har också blivit jurister.
Vid sidan om de bland annat 23 åren som domare i Högsta domstolen, har han haft många andra uppdrag, som exempelvis skiljedomare.
– Jag har funderat mycket på rätt och fel. Inte så att jag haft dåligt samvete, utgången av de olika ärendena har nog varit riktiga, men kanske skulle jag ha skrivit annorlunda i några av domarna.
