Jozef om övergreppen i kyrkan: "Jag stängde mig för att överleva"

I dag är Jozef Zapotoka 65 år och bor i Helsingborg med sambon Lena. Snart går han i pension efter ett yrkesliv som mental­skötare inom psykiatrin och egen­företagare, där han bland annat erbjuder visualiserande samtal och symboldrama.

Varför bestämde du dig för att skriva om detta just nu?

– Det var när jag gick igenom all korrespondens. Det var brevväxling med Vatikanen, men även Svenska kyrkan och Antje Jackelén, säger Jozef Zapotoka.

– Påven skulle komma hit och allt var så fantastiskt. Då ville jag skriva till henne så att hon visste att det också finns en person här i Sverige som har utsatts för övergrepp.

Kommunistdiktaturen

Utredningar i flera länder har gett fingervisningar om övergreppens omfattning. En fransk oberoende kommission 2021 visade att 300 000 barn hade blivit utsatta för övergrepp i katolska kyrkan i landet sedan 1950-talet.

Jozefs berättelse är en del av detta större – men också unik.

Katolska kyrkan var en viktig samlingspunkt för människor under kommunistdiktaturen. ­Jozef var som så många andra pojkar ministrant i församlingskyrkan.

– Som alla andra killar på gatan så gick vi till kyrkan och hade både roligt och tråkigt, berättar han.

Den nya prästen

I efterhand har han också insett att han sökte trygghet i det sammanhanget, det som han saknade i familjelivet. När den dynamiske prästen Marko kom till församlingen blev han något nytt och spännande för ministranterna.

– Det var nästan som att han blev en far till allihop av oss killar i området. Många av killarna blev senare präster, minst två vad jag vet.

Men Markos charm var ett ­cyniskt verktyg: snart utsätts ­Jozef för en lång rad grova sexuella övergrepp. 

Tillflyktsort

Eftersom familjen, särskilt modern, var kyrkliga kunde prästen kartlägga förhållanden och rädslor som användes som hot mot Jozef för att tysta ner övergreppen. Senare förgriper sig ytterligare en präst på honom, unge Zoltan, troligen efter samtal med Marko.

”Min far var frånvarande, och mamma som var katolsk fanatiker var glad att jag tillbringade så många timmar om dagen i kyrkan för att hjälpa till”, skriver ­Jozef i boken.

Jozefs tillflyktsort blev fantasier och tankar – till sagoberättelserna i böcker, på radion eller på tv. 

– Jag gick in i berättelserna om dessa drakar och prinsar. Till sist så mådde jag bäst när jag var ensam med mina dagdrömmar, och det hjälpte mig. Det var därför jag inte hade så många kompisar.

"Den bästa religionen på jorden"

Många år senare flyr han till Sverige. Här börjar han bearbeta sitt trauma: en del i utbildningen till psykoterapeut innebär att man också ska gå i egenterapi.

– Jag insåg att jag stängde mig för att skydda mig, för att över­leva.

Men när han sedermera berättar för mamman om det han utsatts för kräver hon att han ska glömma:

 ”Aldrig, aldrig någonsin får du anklaga katolska kyrkan för detta, det är den bästa religionen på jorden.”

Upprättelse

Men han glömmer inte. I stället påbörjar han en lång kamp för upprättelse, där han haft kontakter med kyrkan och myndigheter i Slovakien, med Rom och med katolska kyrkan i Sverige. 

Jozef beskriver kontakterna med Katolska kyrkan som om de vore ett företag som skyddar sina präster och ekonomin och behandlar offren som besvärliga kunder.

Till slut får han besked från den mäktiga troskongregationen i Rom: Zoltan ska inte längre kunna verka som präst. Marko var då död.

En av kusinerna, som också var ministrant, har efter processen hört av sig och berättat att han utnyttjats sexuellt av den äldre prästen och har tackat Jozef för hans mod att träda fram.

Vad hoppas du att boken kan ge till andra?

– Att barn ska våga berätta, och att vi ska se alla barn, säger Jozef Zapotoka.

Mormodern var den enda vuxna i släkten som var ett stöd under uppväxten. När vi talar om henne tar Jozef fram ett radband och lägger den framför sig på bordet. Det är det enda föremål han har efter henne. Han försöker förklara med ord vad hon betydde – och betyder – för honom. 

Men orden fastnar i halsen, ­tårarna tar dess plats.

Jozef glömmer aldrig.