"Det känns som om det går åt rätt håll"

Vi sitter vid bordet på ålderdomshemmet. En av sköterskorna som jobbar där har tagit undan tallriken. Pappa har just fått rullator eftersom balansen börjat svika honom. Minnet är nästan helt utslaget, hans ena ben lyder inte och han har svårt att svälja maten. ”Hur mår du pappa?” frågar vi. 

”Det är bra”, svarar han, tittar upp med ett plirigt leende och nickar långsamt, liksom förväntansfullt som om något stort var på gång att hända, ”det känns som att det går åt rätt håll”. Några veckor senare – efter att han visat sin kärlek till oss som stod honom närmast en sista gång – drog han sitt sista andetag.

Att bli präst en självklarhet

Pappa föddes den 13 februari 1941 i Nagpur, Indien, där hans föräldrar, Karin och Einar, arbetade som missionärer för EFS. 1947 återvände familjen till Sverige. Att följa i sin fars fotspår och bli präst var en självklarhet för honom, han var son till en kyrkoledare och banan var utstakad. Det var en from ung man som 1966 prästvigdes och började sin första prästtjänst i Solna församling.

Till sin person var han lekfull och uppfinningsrik, alltid full av upptåg. Det gjorde honom till en älskad ungdomsledare och en fantastisk pappa för oss. Han byggde linbanor och tarzan-gungor och tog oss barn med på stämningsfulla äventyr i skogen, minnen som vi bär med oss till denna dag och som har format våra liv.

Brottades med oro

Men allt var inte så självklart som det kunde verka. Pappa brottades med oro och dålig självkänsla. Det fanns en skörhet hos honom, en känsla av otillräcklighet. Och ur den växte ett sorts allvar. Livet blev en ständig kamp med ångesten. Långa löprundor och kalla bad för att hålla samman, och tårar som värkte fram när den inte ville ge med sig. 

Med honom i detta fanns Inger, vår mamma, hon kom från en snarlik familjebakgrund och de blev ett par 1961. 1964 gifte de sig i S:t Ansgars kyrka i Bromma. Hon var pappas närmsta förtrogna i den vandring som blev hans liv. Den sista meningen vi hörde honom säga, innan hans alzheimer slagit ut hela hans talförmåga, var riktad till henne. 

”Jag har alltid älskat dig” sa han. Det var nog den vetskap som han var allra mest säker på.

Sökte djupare 

Pappa ville inte sluta utvecklas i sitt liv, han ville vidare, nå djupare lager av självkännedom och kärlek. Han gick i psykoanalys, skrev böcker och poesi och vidareutbildade sig. 1988 slutade han sin prästtjänst och började arbeta som psykoterapeut, först vid stadsmissionen i Stockholm och sen vid S:t Lukas i Uppsala där han stannade resten av sitt yrkesverksamma liv. 

Hans vilja att inte stelna speglades också i hans sätt att vara pappa. Han var lyssnande och när det blev konflikt kämpade han för att förstå och hitta sätt att ändra sig själv. Han förändrades också med åren i sitt sätt att se på världen. Han utmanade sin barndoms konservativa värderingar, och sökte kunskap och vänskap i andra livsåskådningstraditioner än sin egen. Han ville vidare, framåt. 

Bröt tabut från barndomen

När han var femtio år fyllda anmälde han sig till en danskurs. En kväll i veckan lärde han sig foxtrot och vals. Det var en kultur som omgärdats av tabun och missaktning under hans pietistiska barndom, tabun som han nu ville bryta.

Förvisso fanns det stora delar av samhällslivet som han aldrig lärde känna eller förstå sig på. När det kom till populärkultur, näringslivsfrågor eller krogliv förblev han en novis livet igenom. Han var inte heller någon stor affärsman. Tvärt om kunde han i det närmaste kokettera med sin brist på materialism. 

En gång när han skulle sälja sin gamla Toyota Corolla svarade en ökänd bilskojare på annonsen. Pappa hade begärt femtusen kronor för bilen, men prutade ner sig själv till tretusen innan den potentielle köparen ens hunnit säga något. ”Du kan få den för tre”, sa han, den är ändå så skruttig”.

Tyckte om människor

”Men du”, sa bilskojaren då, ”kan jag inte bara få bilen?”

”Jo men ja”, sa pappa och räckte över nycklarna, ”det kanske är enklast. Ha det så bra nu!”

Pappa tyckte om människor, han tyckte om djur, träd, och barn och han litade på dem. Det märktes också när hans alzheimer utvecklats så långt att han fick flytta in på ett demensboende i Råsunda. När de kognitiva funktionerna slutade fungera blev han inte rädd och misstänksam, utan ännu mer fylld av tillit. Det var som att en annan sida nu trädde fram, en gladare sida. 

Plötsligt mötte vi en pappa som njöt av livet. En pappa som utan förbehåll kunde se skönheten i världen, som såg med värme och kärlek på alla människor. Det var något djupt inspirerande med den livsglädje han verkade finna i döendet, som att han genom den gav en sista gåva till oss som stod honom närmast.

Smärtan försvinner inte

Pappas tro var som en spegling av den kamp som han själv levde. Å ena sidan glädjen och tacksamheten, och å andra sidan ångesten och korset. 

Det var som att han inte kunde annat än att leva i spänningsfältet mellan de två polerna. Jesus på korset – den stora triumfen som samtidigt är så full av smärta – blev för honom vägen framåt. Det blev bilden för det omöjligas möjlighet, och han ville säga ja till det, ja till smärtan och kärleken och döden och livet på samma gång. 

Det var för honom innebörden i det här med ”nåden”, som det talas om så mycket i den tradition han växt upp inom: att få bejaka kärleken trots vetskapen att smärtan kanske aldrig kommer försvinna. 

Hans längtan

Han sammanfattade sin tro:

    Jag bär en sårbar trosbekännelse 
    med ord så ömtåliga att de nästan inte kan utsägas. 
    Det är något med kärleken, 
    något med guden som bär sår. 
    Vad annat kan innesluta 
    också det som aldrig vill läkas 
    i den stora bejakelsen.

”Det känns som att det går åt rätt håll” svarar han, när alla yttre tecken tycks peka på motsatsen. En demenssjuk människas förvirring. Men också det som var hans längtan hela vägen: att hitta den där stora bejakelsen också i det som aldrig vill läka. 

Kärleken ett balsam

För vissa sår som livet ger oss läker aldrig, och alzheimers sjukdom läker aldrig. Men kärleken kan blomma i sårbarheten, och den kan vara som ett balsam. 
    Pappa somnade in den 15 juni klockan 15.30 efter att han druckit sitt eftermiddagskaffe. Vi kommer fortsätta att leva av allt som han gav oss.

Martin Thurfjell
Johan Thurfjell
David Thurfjell