Kyrkans röst viktig i svårt etiskt läge

Pandemin har satt ett tydligt fokus på frågan om hur ett samhälle behandlar sina sjuka äldre, säger Daniel Brattgård, senior sjukhuspräst och sakkunnig i etiska frågor.

– Hur man tar hand om sina äldre och sina döda är ur etisk synpunkt ett slags värdemätare på en kulturs syn på människovärdet. I coronatider finns det all anledning att reflektera etiskt över detta.

Här efterlyser han en starkare röst från Svenska kyrkan.

– Svenska kyrkan har ett ansvar för begravningsväsendet och borde peka med hela handen och berätta om vilka olika alternativ som finns.

Daniel Brattgård vill att begravningsaktens betydelse för sorgeprocessen lyfts tydligare.

– Efter tsunamin när man inte kunde få hem kroppar hade vi begravningar med tomma kistor, eftersom akten i sig är så viktig. Det är det tillfälle då det inte längre går att blunda för det som har hänt.

– Det är inte bra att vänta för länge med en begravningsakt.

Daniel Brattgård lyfter även det förslag om en haverikommission om äldrevården som Bo Rothstein, professor i statsvetenskap, efterfrågat i en debattartikel i Svenska Dagbladet.

– Avsikten med en haverikommission är inte att leta efter syndabockar, utan att reda ut hur pandemin slagit i en så komplex och känslig verksamhet som äldreomsorgen.

– Som sjukhuspräst har jag flera gånger sett att man tar människor från äldreboenden, som sedan dör på en brits i akutvården eller ambulansen, i stället för i en varm säng.

Den avgörande etiska frågan här är inte vilken vård och behandling en människa är värd, utan vilket värde patienten har av vården och behandlingen, säger
Daniel Brattgård. Därför efterfrågar ofta personal inom äldreomsorgen en medicinsk bedömning av en läkare.

– Det finns en ond bråd död, som ska bekämpas oavsett ålder, där en människa kan få livet tillbaka och leva flera år till. Men för en människa med mycket ålderdom och sjukdom i sin kropp är det inte meningsfullt och inte heller etiskt försvarbart att utsätta henne för stora medicinska ingrepp.

Prioriteringar inom vården är en fråga som diskuterats under pandemin. I slutet av mars tog Socialstyrelsen fram ett dokument om prioriteringar inom intensivvården. Här lyfts att biologisk ålder,
i vilket skick en patients kropp är, kan ha betydelse för om personen ska få tillgången till respirator
eller inte.

Flera läkare och professorer har kritiserat riktlinjerna för att öppna för tolkningen att prioritering efter ålder kan göras, vilket strider mot riksdagsbeslutet från 1997 om vårdens prioriteringsplattform. Daniel Brattgård delar kritiken.

– Kronologisk ålder får inte påverka vilken vård och behandling som en människa är värd, det strider mot människovärdesprincipen.

En person som tycker att det vore i sin ordning att yngre och även vårdpersonal prioriterades när resurserna inte räcker till är Torbjörn Tännsjö, professor i praktisk filosofi.

– Tänkt dig ett fall med en 45-årig iva-sjuksköterska, en 25-årig handelsstundent, en 48-årig bankman. Vem ska prioriteras först?

– Om man går på riksdagens beslut från 1997, då ska du lotta. Om du går på Socialstyrelsens riktlinjer ska du ta 25- åringen, för den har den största fortsatta överlevnadschansen. Jag säger iva-sköterskan.

Som utilitarist tycker Torbjörn Tännsjö att beslut borde tas utifrån ambitionen att maximera lyckan för största möjliga antal. Sköterskan ska prioriteras eftersom det kan minska lidandet för fler.

– Om du kan rädda en 86-åring med intensivvård, men att du då måste vårda tio och de andra nio bara plågas förgäves. Då skulle jag vara beredd att säga att vi ska inte ska rädda den där enda heller, för vi kan inte skilja ut dem på förhand.

Anser du inte att det går att ha människovärdet som huvudprincip under en pandemi? 

– Det är så obestämt vad det innebär. Egentligen är det den andra, behovsprincipen, som ställer till det, säger Torbjörn Tännsjö och förklarar att han tycker att en ung person och en gammal person som är sjuka så klart har samma värde, men eftersom en av dem riskerar att dö ung, har den ett större behov av vården. 

– Det är det som är tabu att säga, enligt riksdagens regler. Men jag tror att det skulle gå att ta till sig den här synen på behov och ändå tycka att alla människor har lika värde.

Tycker du att de här frågorna har fått tillräckligt stort utrymme?

– Man har undvikit att ta diskussionen för att den är obehaglig. Men om det är bra eller dåligt vet jag inte. Det är laddat nu och vi är alla berörda, jag har själv en god vän som gått bort. Vi borde ta itu med riktlinjerna, men kanske först efter att vi är igenom det värsta.

Att räkna in de långsiktiga konsekvenserna i besluten om smittskyddsåtgärder säger Torbjörn Tännsjö är svårare.

– Rent principiellt tycker jag att man kan acceptera att människor dör nu om man då får färre att lida och dö på sikt. Man bör räkna på det. Men det är bara det att ingen riktigt kan göra det på ett trovärdigt sätt nu.

– Vissa får det värre av isoleringen,  blir misshandlade i hemmet eller deprimerade. Men andra får det bättre och blir mindre stressade. Det är omöjligt att spekulera om detta. Men det är relevant.