Kyrkoherden blixtinkallad: "Samtalsstöd är det vi är proffs på"

Kyrkoherden Jan Bonander är blixtinkallad från sin semester och har precis avslutat ett morgonmöte med krisledningsgruppen för psykiskt och socialt omhändertagande (POSOM) i Ljusdal.

– Vi arbetar specifikt med dem som evakuerats. Men vi måste också tänka på andra. Erfarenheterna efter stormen Gudrun, där så många förlorade skog, är att en del människor blir suicidala, säger Jan Bonander som berättar att människor kan ha ärvt skogen i generation efter generation.

– Det blir en känslomässig sak att hantera. “Farfar har planterat skogen.” Det är ett perspektiv som är viktigt att ta med sig. Skogen är som ett hus man ärvt, en fotopärm.

Kyrkoherde Jan Bonander har samordnat kyrkans insatser. Han har skickat ut både präster och diakoner till Los och Färila kyrka samt till de evakueringsboende som upprättats för människorna som lämnat Kårböle och Enskogen. En del människor har tagit sin tillflykt till släkt och vänner. Andra har tagit sina husvagnar och dragit iväg.

– Nu har jag personal ute på olika ställen som kan erbjuda samtalsstöd. Det är det vi är proffs på, säger Jan Bonander.

Har du själv varit ute i terrängen?

– Nej, de släpper inte ut folk. Alla vägar är avspärrade. Det står poliser överallt.

Församlingen hann rädda en del lösa inventarier som gamla textilier och böcker från Kårböle kyrka innan den evakuerades i onsdags.

– Redan i tisdags plockade vi ut en fransk trämadonna från 1100-talet.

Har du träffat några drabbade?

– Ja, visst har jag det. De är förtvivlade över situationen. Och de pratar om de olika färgerna på himlen. Om det är orange, då vet man att det brinner i trädtopparna. Det har man lärt sig, säger Jan Bonander som precis får veta att även Finneby ska evakueras.

Har du varit med om något liknande tidigare?

– Jag blev utsänd av Svenska kyrkan och jobbade i Thailand i samband med tsunamin. Och så jobbade jag med bussolyckan utanför Uppsala 2007, då två bussar kolliderade.

Anna-Maria Winblad bor i den lilla byn Bränna i Järvsö. Hon och hennes dotters familj vaknade tidigt i torsdags morse av att de var omringade av kraftig rök från Kårböle som ligger cirka fem mil därifrån. På torsdagseftermiddagen har de kommit till Ljusdals brandstation för att lyssna på vad statsminister Stefan Löfven har att säga vid presskonferensen.

– Vi bor i ett skogsland. Och eftersom vi har råd med ett försvar, trots att vi inte är i krig, måste vi också ha råd med ett brandförsvar när det brinner, säger Anna-Maria Winblad som tycker det känns obehagligt att ha branden så nära inpå.

Efter presskonferensen är Jan Bonander positiv.

– Jag tror det här har ett stort symbolvärde. Jag tror det betyder mycket för människor att statsministern kommer hit.

– Människor känner att det är på allvar när statsministern kommer. Och att han får känna branddoften. Hur den luktar och sticker i den här värmen, säger Jan Bonander innan han åker iväg till kommunhuset för ytterligare ett POSOM-möte.

Åsa Olsson arbetar i kommunhusets reception.

– Det är fruktansvärt. Man sitter maktlös och kan inte göra något, säger Åsa Olsson som varit med om en brand tidigare när det brann i foajén till kommunhuset.

– Jag mår inte så bra. Man blir påmind och det sticker i ögonen och gör ont i halsen.

En annan kommunanställd i foajén säger att ”Min tunga börjar kännas som en stor död sill.”

På POSOM-mötet som drog ut på tiden bestämdes det att det ska upprättas ett stödcenter i Färila för dem som evakuerats. Stödcentret ska stå öppet med aktuell information och för stödsamtal.

– Vi har förstått att behovet är större än vi trodde. Det här triggar igång andra trauman som människor bär på. Vi funkar så, vi människor, säger Jan Bonander.

– Min känsla just nu är att människor befinner sig i ett slags limbo. Man vet varken ut eller in. Men när omfattningen och konsekvenserna börjar bli uppenbara, då händer det mer och andra saker.

Vad säger man till människor i kris och nöd?

– Som medmänniska bidrar man kanske inte med så mycket konkret, mer än att ge vederbörande av sin tid. Det är det som är det stora med själavård. Att ge av sin tid utifrån uppdraget att vara Kristi tjänare på jorden. Att vara den personen som delar, lyssnar och kanske triggar människan till självhjälp.

Vid femtiden sitter vi i bilen på väg till Färila pastorsexpedition. Jan Bonander har inte tagit någon egentlig lunchrast, utan åt en hamburgare i bilen.

Utanför pastorsexpeditionen är det knäpptyst. Våra steg i gruset på gårdsplanen är det enda som hörs. Solljuset är svagt, disigt och har färgats rödorange av brandröken. Det påminner om en solförmörkelse eller om ljuset på planeten Mars.

På vägen tillbaka till Ljusdal stannar vi till vid stugbyn i Färila folkets park dit Kårböleborna tagit sin tillflykt.

– Vi har det bra, säger Aina Wändin.

– Vi har blivit bra bemötta och fått förnödenheter och dylikt, säger Olle Wändin.

– Vi valde att åka redan i går, säger dottern Anneli Åkerblom.

Aina Wändin tycker att det har varit lite oroligt att tillbringa första natten som evakuerad. Hennes man säger att det ändå känns som om det går åt rätt håll.

Medan vi samtalar riggar ett danskt tv-team upp sina prylar en bit bort. Samtidigt läser Jan Bonander en bön för familjen som han skrivit speciellt för det här tillfället.

”Gud, hjälp oss leva i en värld som vi varken kan behärska eller kontrollera”, ber han och ber också om hjälp till alla som på olika sätt jobbar under krisen.

– Det här var till er, säger Jan Bonander och familjen tackar honom.