Lösningar är redan på gång i församlingarna

– Man har sagt vargen kommer, vargen kommer i 25 år, men nu kommer vargen, säger Maria Ottensten, kyrkoherde i Nylöse ­pastorat i nodöstra Göteborg.

Här gavs en möjlighet att tjuvstarta. Förra året påbörjades arbetet för att slå samman pastoratets fyra församlingar till en. Maria Ottensten och processledaren och diakonen Barbro Hjort ledde omorganisationen.

– Vi behöver vara proaktiva i den här situationen, att inte bara se att pengarna minskar, säger Barbro Hjort.

Sammanläggningen avbröts, men arbetet med den kompetensförsörjningsplan som påbörjats fortsatte. Man har frågat sig vilka kompetenser som verkligen behövs och på vilka sätt man kan samarbeta med omkringliggande pastorat.

– Vår vision är inte att säga upp människor utan att anpassa organisationen gradvis, det är väldigt komplext. Vi vill kunna anpassa verksamheten till krympande resurser, säger Maria Ottensten.

– Och hur vi ska kunna se till att vi kan göra ­det vi vill göra, ­fyller Barbro Hjort i.

Nylöse pastorat är inte ensamma om att tvingas anpassa sin verksamhet efter ekonomin. I andra församlingar har det gått lättare. I Linde bergslags församling i norra Närke har man tvingats göra neddragningar under året, men det har man kunnat lösa med naturlig avgång.

– Det har varit en okomplicerad historia. Några har gått i pension, någon har beslutat att tillträda ett annat jobb, och så har det inte blivit återrekryterat på de där tjänsterna, säger kyrkorådets ordförande Bengt Isman.

I Falun har man i stället jobbat med att organisera om sin service i omkringliggande verksamheter. Det gällde församlingshemsvärdinnor och vaktmästare. Här har man, med hjälp av Skao, satsat på att rekrytera kompetens inom livsmedelshantering respektive fastighetsförvaltning.

– Det har varit en tung men nödvändig process och jag är väldigt tacksam över att vi tillsammans kunde sköta det på ett så ordnat sätt som vi gjorde, säger Anders Brunnstedt, kyrkorådets ord­förande i Falu pastorat.

I Nylöse pastorat handlar det mer om att centralisera organisationen. Pandemin har gett andrum, tid att närmare undersöka vad som är viktigt.

– Vi har varit noga med det att innan vi startar upp någonting så frågar vi oss, varför börjar vi? Börjar vi bara för att vi gjorde det här förut, eller börjar vi för att vi tänker att det här hänger ihop med det som är vårt uppdrag? Den frågan måste man våga ställa, och pandemin har gett oss lite utrymme att göra det, säger ­Maria Ottensten.

Men att hitta rätt kompetens är svårt. Det är ett ”kärvt rekryteringsläge”, enligt Maria Otten­sten, men genom att arbeta med tydliga målbilder för sin verksamhet, vilka man även använder för att spetsa till sina jobbannonser, upplever man att man också blir en mer attraktiv arbetsplats. ­Exempelvis ska kyrkan vara angelägen och modig.

– Det har fått folk att säga ”ja, det där är ju ändå spännande”, att vi har tänkt till. Vi är ju i så kallat utsatta områden, där kyrkan på ett sätt har en svår situation, och på ett sätt har en utmanande situation som ibland är lättare än på andra ställen, säger hon.

Det går långsamt att förändra en organisation. Kanske extra långsamt när det rör sig om en så komplex organisation som kyrkan. Men den som väntar för länge får också svårare att styra över sin verksamhet, hamnar på efterkälken och kan bli tvingade göra snabba åtgärder innan det blir för sent.

– Vi är långsamma för att vi också har den diakonala blicken på vår personal. Det har tagit lång tid för oss att orka ta tag i uppsägningar, det sitter långt inne. Ibland har kanske nödvändiga förändringar fått vänta alldeles för länge för att man inte orkade, säger Maria Ottensten.

I Vetlanda pastorat har man ­fokuserat på fastigheter för att spara pengar, och har bland annat funderat på att ställa av ett antal kyrkor och i stället använda en ”huvudkyrka” för sina verksamheter.

Inom Nylöse pastorat är ungefär 20 procent av de omkring hundra tusen invånarna medlemmar i Svenska kyrkan, men man har kyrkor och lokaler i en mängd som om det rörde sig om 80 procent.

– Det går såklart långsamt om man tittar på lokalförsörjning, att fundera på att inte ha kvar kyrkor. Eller församlingshem som man har samlat ihop till på landet och med gemensamma medel byggt, eller byggt om en gammal skola för hundra år sedan. Det sitter jättelångt inne. Mycket tradition, säger Maria Ottensten.

Att hyra ut kyrkans lokaler drar inte in mycket pengar, men att ta mer betalt är en annan sak som sitter långt inne. Åtminstone när det gäller kyrkolokaler. För tio år sedan valde man att sälja en kyrka till högstbjudande, vilket var en muslimsk förening, framför en ortodox kyrka.

– Det blev ett sår i vår relation till våra ortodoxa systrar och bröder i den här delen av staden som efter tio år fortfarande värker. Här måste vi ta vidare hänsyn än bara ekonomi, för det är väldigt känsligt vad man använder lokaler till.

– Vi har inte som huvudsaklig uppgift att vare sig förvalta fastigheter eller få en budget i balans, utan uppgiften är ju ändå den grundläggande uppgiften, säger Barbro Hjort, och fortsätter:

– Vi önskar att hitta diakoni som också är spännande i vår tid och i vår miljö, som behövs där vi vill vara den här angelägna och modiga kyrkan.

Nej, kyrkan är inte ett kommersiellt företag. Det märks också när det gäller nyrekrytering. Att försöka locka tillbaka dem som vill lämna kyrkan ligger inte för dem. Och vissa ljuspunkter kan faktiskt skönjas.

– Jag skriver på utträden varje månad, varje vecka i princip, men jag skriver också på inträden. De är många färre än utträdena men för femton år sedan skrev jag ­nästan aldrig på några inträden.