Musik ska byggas utav glädje, makt och manipulation

Vissa män­niskor kan berätta detaljrikt och klarvaket om ögonblick som kunde ha förändrat allt. Vi kallar det för nära döden-upplevelser. Dirigenten Tone Bianca Sparre Dahl talar i stället om nära livet-upplevelser. En stark känsla av att vara i kontakt med verkligheten. En erfarenhet av samhörighet som trots att gemenskapen begränsas till en specifik lokal också överskrider tid och rum.

Det här, menar Sparre Dahl, är den djupare meningen med musik. Skillnaden mellan en skrällande och skönt klingande cymbal stavas teknik mer än tillfälligheter. Det går nämligen att framkalla – om än inte forcera fram – existentiella erfarenheter, om man vet hur. 

Sådana upplevelser kallas kama muta, av den i Kalifornien centrerade forskarkår som har influerat den norska professorn Sparre Dahls teoribildning. Vokabulären i nyutgivna Att dirigera med en fågel på handen känns aningen daterad och flower power. Det gäller också många av övningarna som påbjuds (som att öva sig på att kliva på cykeln från den sida som känns mer onaturlig för att öka kontakten mellan hjärnhalvorna).

Jag har själv sjungit i en kör där ledaren en vecka ställde in vår ordinarie repetition för att bjuda in till en workshop i Sparre Dahls anda. Vi stampade och klappade, dansade och stönade och kämpade för att hålla påbjuden, nära ögonkontakt när vi sjöng. Kvinnan som ledde oss fick oss att göra saker som annars inte hör till en normal, vuxen samvaro.

Vad var detta ”det” som gjorde att vi ändå lyssnade på henne? Jag tror att hon klädde av kören våra pretentiösa föreställningar. På köpet började vi sjunga bättre. Musik tillsammans kräver nyfikenhet, lyhördhet och samspel. Kören eller orkestern som instrument blir medgörlig när dirigenten är värd att ta på allvar. Den med taktpinnen måste däremot ta på allvar att all form av musik­utövande är en form av lek.

Att skapa musik i grupp är också att följa ett antal konventioner. Ett notblad ställer tydliga krav, men bjuder också alltid viss mån för förhandling. Enligt Sparre Dahl är det dirigentens ansvar och uppdrag att komma underfund med vad musiken ska förmedla, och sedan förmedla det till sin kör eller orkester som i sin tur ska förmedla det till sina åhörare. 

Det är, med andra ord, många led i kommunikationen. Kanske är det därför boken också lämpar sig, vilket Sparre Dahl föreslår, som läsning för den som är intresserad av ledarskap. 

Den som tar sig an uppdraget att leda en grupp utövar sist och slutligen en makt som om den förvaltas väl kan bli till glädje för många. En viktig poäng i boken är däremot att kören eller orkestern inte är en demokrati. Det kräver ”nödvändig manipulation” från ledarens sida, som att presentera ultimatum för sina körsångare som vore de fria val. Kom på alla repetitioner, var frånvarande högst två, eller förlora din rätt att medverka på vårkonserten – välj själv! 

Tone Bianca Sparre Dahl menar själv att hon har skrivit en lättläst bok men att det tar ett helt liv att lära sig att praktisera den. Det går inte att följa en manual över ”rätt” och ”fel” och förvänta sig att människor ska vara villiga att lyssna, följa och engagera sig för hela gruppens, företagets, organisationens gemensamma bästa och sak. En god ledare känner sig själv och är sig själv trogen. 

Det finns däremot olika sätt att göra samma sak. En Berlinfilharmoniker fick frågan om hur orkestern lyckas börja samtidigt trots dirigenten Furtwänglers säregna och utifrån sett svårlästa slagteknik: ”Vi håller ett öga på när taktpinnen passerar frackknapp nummer två”.