Oasrörelsen har traditionellt varit starkast i Västsverige, men nu får man en ordförande som bor i Söderhamn. Prästen Lars Nilsson mötte den karismatiska rörelse inom Svenska kyrkan, som senare blev Oas, redan i slutet av 1980-talet, och har de senaste tio åren varit aktiv inom den.
– Oas har visionen att Guds ord ska till Sveriges folk. Den visionen räcker ganska långt, jag behöver inte komma med någon ytterligare vision utan går in under det, säger han.
Vilka är Oasrörelsens utmaningar i dag?
– Oasrörelsen vill vara en rörelse i Svenska kyrkan, men med en stor ekumenisk bredd. Utmaningen är väl alltid att ta plats på ett bra sätt, så att fler kan känna att inom Oas kan man få sin andliga längtan mättad, säger han.
Lars Nilsson pekar på att Oasrörelsens samlingar inte bara lockar hög- och lågkyrkliga inom Svenska kyrkan, utan även pingstvänner och andra frikyrkliga. Men Oasrörelsen är inte välkommen i alla delar av Svenska kyrkan, rörelsen har fått kritik för att stå för en konservativ teologi.
– Om det finns församlingar och delar av kyrkan som inte tycker att Oas appellerar till dem, så kan vi inte göra så mycket annat än att erbjuda det vi har. Vi tvingar oss inte på någon, säger han.
Finns det någon öppning för kvinnliga präster som celebranter inom Oasrörelsen i framtiden?
– Nu är jag alldeles ny som ordförande så det är lite svårt att svara på den frågan. Det finns en princip vid stora nationella möten att det är en manlig präst som celebrerar mässan, men vid regionala och lokala samlingar så gör man som man vill. Det finns kvinnliga präster som deltar på de nationella samlingarna, och det visar att det kan finnas en kristen samhörighet som går utanför de ordningar som finns, gemenskapen ligger djupare, säger han.
