Patriarken, Putin och Pussy Riot – protest och motkultur i dagens Ryssland

Kyrkans liv är en evolutionär process: Ibland förmår kyrkan göra gott, ibland får kyrkans struktur och organisation önskad effekt, men långt ifrån alltid. Faktiskt bara stundtals, i vissa evolutionära stadier. I vissa stadier av sin utveckling förmår kyrkor göra det de ska, komma med befrielse och ­upprättelse till de utsatta, till änkan och främlingen. Annars­ inte.

Så beskriver min kollega, den ukrainske teo­logen Cyril Hovorun, kyrkors utveckling. Han har studerat kyrkosyn genom historien i alla de stora kyrko­familjerna och arbetat i rysk-ortodoxa kyrkan nära patriarken Kirill. Hovorun menar att kyrkliga strukturer ofta uppstår av goda skäl. Inte sällan ­används de sedan i dåliga syften och missar sitt tidigare mål, för att till slut överges eller omskapas. I varje stadium av sin evolution kan kyrkans strukturer bli skadliga för den egna kroppen. Kyrkans strukturer kan skada kyrkan som kropp.

Under det tidiga 2000-talet blir bilder på president Putin och patriarken Kirill sida vid sida alltmer frekventa. 2009 noterar ryska bloggare att patriarken bär en klocka värd runt trehundratusen svenska kronor, en bild från ett möte på patriarkatets hemsida sätter kyrkans relation till makten i blixtbelysning. Vem har betalat för klockan och varför?

Patriarken förnekar först klockans existens, bilden på hemsidan förändras, klockan ­retuscheras bort men kvar är reflektionen i den blanka, mahogny­liknande bordsyta där Kirills händer vilar. Den orimligt dyra gåvan, impulsen att oförskräckt ljuga om dess existens genom att manipulera foto­grafiet kombinerat med taffligheten i att förbise bords­ytans reflektion, allt vittnar otvetydigt om samma sak: En kyrka på villovägar.

Händelsen illustrerar det Hovorun beskriver som kyrkliga strukturer som skadar den egna kyrkokroppen. Maktstrukturer som gör att kyrkan ­missar målet.

Två år senare går fem medlemmar i det feministiska konstnärskollektivet Pussy Riot fram till högaltaret i Kristi Frälsarens katedral i Moskva iklädda vinterkläder. Väl där tar de av ytterkläderna, sätter på sina färgglada balaklava-mössor och börjar sjunga och dansa.

Aktionen varar totalt i cirka 30 sekunder och ­filmas av andra nätverksmedlemmar. Filmklippen sammanställs till det som beskrivs som en punk-bön, ”a punk prayer” med titeln Mother of God, Put Putin Away och blir en av de medialt snabbast spridda bönerna i historien. Bönen är en politisk kritik av Putin-regimens nära samröre med kyrkan men också en teologisk kritik av en kyrka på villovägar.

I rättssalen håller de gripna Pussy Riot-medlemmarna sina pläderingar. Yekaterina Samut­sevich förklarar att deras aktion var ett lekfullt men allvarligt menat inlägg i debatten om relationen ­mellan religion och statsmakt.

Hon menar att Putin-regimen på olika sätt – som att använda katedralen som bakgrund för nationella tv-sändningar där regimen presenteras i fördelaktig dager – velat få del av rysk-ortodoxa kyrkans transcendenta legitimitet för maktutövning.

Kyrkan används för att stärka en föreställning om att den sittande regimens makt är naturlig, konstant och nödvändig, menar hon. Samtidigt har kyrkan fått auktoritet genom Putins makt över det geografiska området Ryssland. Pussy Riot-kollek­tivet vill sprida en annan bild, säger hon.

De ville låta kyrkan stå för något annat än statsmakt. Inte bara som politisk kritik, också som teologisk kritik. Samutsevich säger att hon ville avslöja en falsk föreställning om att ortodox kristendom handlar om statsmakt när den på god teologisk grund kan förknippas med protest och motkultur.

Såväl Putin-regimen som Pussy Riot-kollektivet vill förändra världen, men på radikalt olika sätt. Skillnaden påminner om det Michel de Certeau (1925-1986) beskriver som strategi och taktik.

Strategi, enligt de Certeau, är den formella maktens sätt att manipulera verkligheten medan taktik är de maktlösas och platslösas möjlighet till inflytande. En isolerad individ eller grupp med vilja, makt och en plats de kallar sin kan vara strateger.

Ett strategiskt förhållningssätt förutsätter att individen eller gruppen har en plats, ett geografiskt område, som utgör basen för deras relation med omvärlden. Utifrån den basen kan de sedan betrakta andra som hot eller som måltavlor.

Taktik är i stället den möjlighet att påverka världen som finns tillgänglig för de som inte har en plats, ett geografiskt område, de kallar sitt. Ett taktiskt förhållningssätt kan inte utgå från en plats att expandera. Däremot har taktikern fri tillgång till tid, dessutom makt över sina egna uttryck i tidens ström.

Ett taktiskt förhållningssätt handlar om att fånga möjligheter till påverkan när de dyker upp, att ibland agera dåraktigt i omvärldens ögon. Taktikern kan inte behålla det hon vinner, hon kan bara påverka händelser som i sin tur påverkar kedjan av orsak-verkan som följer.

Hon kan inte behålla det hon vinner, men hon kan påverka.

Parallellen till strategen Putin och taktik-kollektivet Pussy Riot är tydlig. Putin är den isolerade ­ledaren med ett geografiskt område att kalla sitt, att skydda från hot och att expandera.

Pussy Riot, däremot, får förlita sig på sin förmåga att fånga tillfället för påverkan när det dyker upp.

Patriarken Kirill är, i sin tur, företrädare för en kyrka grundad på den hemlöse taktikern Jesu lära.

Jo, jag vet att det är förenklande och romantiserande, men jag kan inte låta bli att se kopplingar mellan de Certaus taktiker och Jesus som religiös ledare. Människosonen som inte har någonstans att vila sitt huvud, han som fångar varje tillfälle att påverka genom möten, som inte bygger organisation, erövrar land, skapar en bas, en plats att kalla sin egen. Han som inte får behålla något av det han vinner, inte ens det egna livet.

Det är något annat än patriarken som lierar sig med Putin och på så sätt lånar makt av en plats att kontrollera, skydda och definiera sig utifrån.

Det verkar som om Pussy Riot fångade tillfället, tog sin chans i tidens ström för att liksom försöka putta rysk-ortodoxa kyrkan mot det stadium i den evolutionära processen där gamla strukturer överges eller omskapas. Allt för att kyrkan återigen skulle kunna göra det den ska.

”Ur ett kristet perspektiv”, sa Maria Alyokhina i sin plädering, ”ser vi att grundläggande kristna ­föreställningar och symboler ersätts med sin motsats när religion lieras med statsmakt såsom den kommit att göra i Ryssland.”

Hon menar också att motkultur och protest är en del av rysk-ortodox tradition, hänvisar till ”Kristi dårar” som helgonet Xenia av Sankt Petersburg och placerar Pussy Riot i hennes efterföljd. Xenia som enligt legenden gav bort allt hon ägde för att följa Kristus och levde resten av sitt liv på stadens gator iklädd sin avlidne makes militäruniform.

Pussy Riot ställer sig alltså i en teologisk och konstnärlig tradition där dårskap och lekfullhet används för att kritisera makten. Kanske kan vi kalla det för en taktisk religiös och konstnärlig tradition. Den lever starkt i rysk kultur.

Det går att dra linjer genom historien mellan ­tillfällen då taktiska aktioner och röster påverkat den ryska historien. I det sammanhanget är steget mellan trons uttryck och de avantgardistiska ­revolutionära konstnärernas kortare än man kan tro.

Ofta har taktiker tystats av strateger som utövat makt genom att hävda geografiskt ägarskap. Men de hemlösas, platslösas kraft är reell.

När den ryska reda­ktören Marina Ovsyannikova visar sin protestskylt mot kriget i nyhetssändningen står hon i en rysk tradition av taktiker. Den advokat som sedan försvarar henne är den som försvarade Pussy Riot-medlemmarna tio år ­tidigare.

De avantgardistiska pre-revolutionära kretsarna med kvinnor och män som skrev och skapade för ett jämlikt samhälle, som gick i lära hos ikonmålare för att lära sig tekniker för att verka i världen utan att dominera, utan att en kräva plats att försvara och utöka genom strategi. Den rörelsen finns med i Pussy Riots konstnärliga självförståelse liksom OBERIU-rörelsen.

OBERIU verkade under några få år i det allt hårdnande kulturella klimatet i den tidiga Sovjetunionen. Genom lekfullhet och kreativitet fångade de tillfällen att kritisera rådande maktförhållanden i kulturliv, tänkande och samhälle. Här fanns den kristne tänkaren Yakov Druskin (1902–1980) vars hela verksamhet har beskrivits som ett försök att skapa en kristen kyrka utan hem, på existentialistisk grund.

Om jag inte korsfästs tillsammans med Kristus är jag en av dem som korsfäster honom, menade han. Om jag som kristen har en plats att försvara som blir viktigare än min relation till dem jag möter, då är jag på villovägar.

Platslösheten är i den meningen en konstant ­utmaning för dem med en plats att försvara och ­expandera. Kanske är det den hemlöse taktikerns Jesus obekväma utmaning.

Dagarna innan jag skriver detta får vi kollegor höra om Cyril Hovoruns släkt, om barnens, de vuxnas och de äldres flyktväg från Ukraina och upp genom Europa. När texten är klar har de nyligen anlänt som flyktingar till högskolans campus i ­Södertälje. De har just nu ingen plats de kan kalla sin.

De ukrainska flyktingarnas närvaro på den mark vi kallar vår utmanar oss och ställer frågor om vår kyrkosyn: Vilket evolutionärt stadium befinner sig våra kyrkor i; det stadium där kyrkan verkar för de utsatta eller det stadium där kyrkan främst bevakar sina egna strukturer?

Visst behöver kyrkan ofta samverka med statsmakten, särskilt vid flyktingmottagande, men ­kanske är kyrkans roll i det samarbetet just att vara platslös.

Om vi måste välja mellan strategens och taktikerns kyrka: Vill vi då skydda det var vi har – våra nyrenoverade lokaler och utsmyckade kyrkorum – eller fångar vi tillfället att dåraktigt agera för vår nästa, hon som står framför oss med packade ­väskor?

Petra Carlsson