Poet gör upp med missionen

– Det är roligt att förlaget vågat ge ut en bok om mission och bibelöversättning. Jag hoppas att jag kan öppna den världen för andra.

Det är nästan tjugo år sedan ­Johanna Larsson gav sig av på missionsresa. Upplevelsen var om­tumlande men föll i glömska. 
Så för några år sen fick hon höra en gammal inspelning av en missionskör från Kongo. Musiken, ”både vacker och våldsam”, väckte något i henne. Inte långt senare dök sentineleserna upp på radarn, ett folk som lever i självvald isolering på en ö utanför ­Indien. Johanna Larsson läste på, fascinerad. 

Missionären som sköts

När sedan rubrikerna om John Chaus – den amerikanska missionären som 2018 reste till den isolerade ön och sköts ihjäl på stranden – toppade nyhetsflödet, då gick det inte längre att låta bli. Johanna Larsson började skriva.

Resultatet har nu mött världen i form av diktboken Bokstavstro. Det är hennes debut, redan uppmärksammad och kritikerrosad. Hon är inbokad till höstens poesi­festival i Trollhättan och till författarbesök i Oslo.

Språket blir centralt

Boken handlar om språkets och skriftens historia. Om relationen mellan mission och översättning, och om kristendomens utbredning. I stroferna dyker Jesus och Johannes Döparen upp och korsas med John Chau.

– Det är så många saker som kommer samman i hans öde. Jag har dragit ut alla linjer i det trassel av problem som ledde till att han hamnade där. Och när man gör det, då blir språket en central fråga. 

Johanna Larsson är ­uppvuxen på västkusten. Hennes pappa var präst i Svenska kyrkan. I bakgrunden fanns frikyrkan och i omgivningen de karismatiska sammanhangen.

"Kände att det jag gjorde var fel"

Johanna Larsson var aktiv i ekumeniska miljöer. Vem som arrangerade missionsresan hon deltog i som 16-åring vill hon inte berätta, men säger att det var en organisation med ”samma förståelse av missionsbefallningen” som John Chau. 
Resan blev inte vad hon hade tänkt.

– Jag åkte till Indien och träffade människor från andra religioner och livsåskådningar. Det som blev tydligt var att jag kände att det jag gjorde var fel. 

På vilket sätt?

– Jag började ifrågasätta att man kan övertala någon att tro och började fundera jättemycket på vad tro ens är. Det kändes så ytligt, som om det bara handlar om att man ska hålla vissa saker för sant rent kognitivt. Mitt samvete gick emot det som jag samtidigt trodde att Gud ville att jag skulle göra.

Bokstavstro berättar om missionsbefallningen och hur den tolkats i relation till ursprungstexten. Hur uppmaningar som ”gå ut och gör alla folk till lärjungar” skulle ha kunnat översatts till strofer med långt mindre expansiva anspråk. 

Tanken leder obönhörligen till frågan om hur språket formar historien. Kristendomens utbredning är sammanflätad med kolonialismen; hur hade den utvecklats om Bibelns språkdräkt varit en annan? 

– Nu har kanske inte kolonialismen varit så mycket framför mina ögon när jag skrivit boken, men jag tänker att man då troligtvis hade hittat något annat sätt att rättfärdiga det man har gjort. Ingen översättning är oskyldig, den är alltid färgad av sin tids världsförståelse, säger Johanna Larsson.

Hon är nyutexaminerad psykolog. Som prästbarn – och dotter till en diakon – såg hon framför sig en utbildning i linje med föräldrarnas karriärval, det vill säga med utrymme för det själsliga. Undervisningen var ur det perspektivet en besvikelse. I dag arbetar Johanna Larsson deltid med psykodynamisk terapi. Där är det något bättre ställt med den saken, säger hon.

Bibelöversättningarnas roll i mission

Under studieåren har hon på egen hand förkovrat sig i teologi och exegetik. ”Det är inte översättarna som blivit exegeter och förkunnare”, skriver Johanna Larsson för att samtidigt konstatera att det paradoxalt nog är just bibelöversättarna som gått i fronten för missionsrörelsen. 

– Det går liksom inte riktigt ihop. Om man ska översätta måste man vilja förstå det främmande, vilket är något helt annat än att övertala. En missionär har, som jag ser det, en färdig karta om världen. 

Men nog har kyrkorna gjort upp med betydande delar av missionshistoriens mörka sidor? Få gör och talar som man gjorde förr. Visst, säger Johanna Larsson. I dag uttrycker sig kyrkan mer i termer av att det ska finnas en kristen närvaro över hela världen. 

– Men även det är på något sätt invasivt, säger hon.

AI som översättare

Det kan ses som ett tidens tecken att en bok om översättningens etik ges ut samtidigt som AI tränger in med stormsteg på området. I Bokstavstro skriver Johanna Larsson om språkets muntliga rötter. Ljuden och rytmerna. Sånt som även många poe­ter sysslar med.

AI är motsatsen. Men dess kraft är stark. Förr eller senare kommer den första AI-producerade bibelöversättningen, säger Johanna Larsson och lägger till en retorisk smash:

– Undrar om den blir gudomligt inspirerad.

I klostret

Parallellt med psykologexamen har Johanna Larsson nyss blivit mamma. En dotter på tretton månader sätter ramarna för hur långa skrivpassen blir. Johanna Larsson försöker vika en dag i veckan. Hon har också rest korta perioder till Benediktinsystrarnas gästhem på Mariavall i Skåne, sju mil från hemstaden Malmö. 

I stillheten uppstår en särskild form av koncentration, förklarar hon.

– Det är många som beskriver hur djup uppmärksamhet är en form av bön. Så har det varit för mig i klostret. Efter en dags skrivande har det hänt att jag undrat ”har jag skrivit eller har jag bett?” 

Tanken är uppfriskande och en kontrast till det som annars kunnat irritera; hur Bibelns språk och bilder följer med vad hon än försöker skriva. Johanna Larsson säger att hon ibland känt sig nästan korrumperad av sitt arv.

Tron som går i arv

Med barnet väcks frågan om arv igen, men nu från andra hållet. Vill hon ge vidare det hon fick? Under graviditeten funderade Johanna Larsson över lämpliga afton­böner och bibelberättelser.  

– Jag hade svårt att tänka mig ett barn som var liksom hedning, det kändes nästan stötande. 

Hon har en lista favoriter som hon brukar sjunga. Den toppas av en Mariahymn, följd av Lina Sandells Bred dina vida vingar, där dottern brukar somna under andra versen. 

Johanna Larsson drar paralleller till familjer som migrerat till Sverige. På samma sätt som föräldrarna vill att barnen ska ha en förståelse för hemlandet och kulturen vill hon att hennes barn ska ha förståelse för tro.

Varje förälder är ett slags missionär, den som har barn för sina värderingar vidare.

– Verkligen. Både implicit och explicit. Jag vill inte vara den som säger till mitt barn ”så här är det”. Men jag vill att den andliga dimensionen ska vara öppen för henne.