Det är onekligen modigt att skildra en väckelserörelse i en spelfilm. Att försöka göra en sammanhållen historia av ett ofta kaotiskt och svårtytt skeende som en väckelse, kan leda till att resultatet blir platt och tillrättalagt.
Men regissörerna Jon Erwin och Brent McCorkle går inte i den fällan med Jesus Revolution. Filmen har blivit en stor succé i USA, där den dragit in mer än 50 miljoner dollar i biljettintäkter. Visst använder sig regissörerna av Hollywoods hela verktygslåda – detta är en på alla sätt amerikansk film – men de gör det med säkert handlag.
Tacksamma krockar
Vi får följa pastorn Chuck Smith, som leder en stelnad församling och som ryser när han ser hippies på tv-nyheterna. Men när Jesusfiguren Lonnie Frisbee knackar på dörren så känner han sig tvingad att öppna och motståndet bryts ner. Barfota hippies flyttar snart in i församlingen, och det är förstås tacksamt att skildra krockarna mellan dem och de församlingsmedlemmar som nu oroar sig för att kyrksalens matta ska bli smutsig.
Snart växer gemenskapen så att det knakar. Missförstådda unga finner ett hem och rörelsen ger eko i hela USA när ungdomar upptäcker sina gåvor och sitt kall. Lonnie blir en stjärna och det nyinköpta tältet fylls av människor, medan kollektiv skapas där unga med såriga relationer till sina föräldrar nu får ett verkligt hem. Halleluja!
Filmen kunde ha slutat där, men en av de stora förtjänsterna är att den går djupare. Utan att avslöja för mycket av historien så visar den också hur egon växer till i strålkastarljuset, hur avund skapar konflikter, och hur den nya kristna familjen kanske inte var så beständig som det kändes i början.
Karismatisk väckelsekristendom
Är man allergisk mot karismatisk väckelsekristendom så är nog detta inte filmen man ska se i första hand. Men den ger en bild av hur en väckelse både får andliga och sociala konsekvenser för individer och gemenskaper. Och det är en film som vill påverka, den skäms inte för Jesusrörelsens motto ”One way!”.
Maria Viklund på filmbolaget Barfota productions som är svensk distributör, berättar att Filmstaden, som förr hette SF Bio, har välkomnat filmen och är överraskade över att intresset är så stort.
– Jag ser det som ett första steg för att få ut kristen film på biodukarna. Det är startskottet på något.
Radikal i social-etiska frågor
Claes Göran Bergstrand, tidigare riksevangelist i Svenska baptistsamfundet, som var djupt involverad i den svenska Jesusrörelsen:
– Jag tyckte att filmen speglade bra det som hände i Kalifornien, och det var samma anda i Sverige. Jag var ute på Söder i Stockholm och mötte människor. Mariatorget kallades då marijuanatorget, för det var centrum för droghandeln. Vi träffade dessa människor och bjöd in dem till Ebeneserkyrkan. Vi fick med oss församlingen på att göra det. På många platser startades Jesushus, för att hjälpa ungdomar att ha någonstans att ta vägen.
Harry Månsus, pastor i Svenska baptistsamfundet och engagerad i Jesusrörelsen:
– Jag mötte rörelsen under min studietid i Schweiz, då jag träffade personer från Australien, som tidigt blivit starkt påverkad av den. När jag kom tillbaka till Sverige så fick jag tala på de stora Jesuskonferenserna, och jag kallades den enkla livsstilens profet. När vi pratar om amerikanska väckelserörelser i dag så kopplas de ofta till högerkanten, men Jesusrörelsen på 1970-talet var väldigt radikal i social-etiska frågor.
Kent Wisti: Saknar den historiska komplexiteten
– Rörelsen bidrog starkt till att Betelseminariet överlevde, genom inflödet av unga till seminariet. Vi som samfund har stor tacksamhetsskuld till Jesusväckelsen.
– Jag är glad över att filmen kommer, för jag känner mig ibland som den siste mohikanen när jag pratar om väckelsearvet och radikaliteten. Jag tror att vi, precis som då i Kalifornien, har den utmaningen att det är för få i kyrkan som gjort upplevelser i den vanliga kulturen. Därför klarar vi inte att översätta evangeliet så att vi kan nå människor i vår tid.
En som är mer kritisk mot hur ett historiskt skeende tecknas i filmen är prästen Kent Wisti.
– Jag vill inte regna på andras parad genom att positionera mig mot filmen men jag saknar helt enkelt den historiska komplexiteten som jag tycker gör berättelsen än mer fascinerande, säger han.
Uppmuntrar att se en annan film
Han tycker att den evangeliserande berättelsen rent filmiskt är medelmåttig och påpekar att biobesökaren inte får glömma bort att den är skapad av kristna filmbolag utifrån en tydlig agenda.
– Viktiga delar saknas, som att Jesusrörelsens fixstjärna Lonnie Frisbee var homosexuell, vilket gjorde det svårt för honom i hans roll i rörelsen. I de egna predikningarna fördömde han homosexualitet men dog själv i aids 1994.
– Likaså framställs Jesusrörelsens grundare pastor Chuck som en mysfarbror i filmen. Han ansåg bland annat att 11 september-attackerna var Guds straff för homosexualitet och abort. Stora delar av Jesusrörelsens kärna kom också att bli den högerevangelikala Trumpsupporten, säger Kent Wisti som uppmuntrar till att se filmen Frisbee – The life and death of a hippie preacher för att få en mer sammansatt bild.
