Maria Grönhaug undervisar varje vecka fjorton orgelelever. Ett av de långsiktiga målen med undervisningen är att få fler att vilja bli kyrkomusiker. Den bristande återväxten inom yrket är som bekant ett problem. Maria Grönhaug strävar därför efter att skicka iväg minst en av sina elever till en högre musikutbildning varje år.
Inte alla yrkesmusiker
– Samtidigt kan man inte ha som mål att alla ens elever ska bli yrkesmusiker. Det är ju ingen som förväntar sig att alla barn som lär sig spela piano i kulturskolan ska bli konsertpianister, konstaterar hon.
Själv tänkte hon utbilda sig till sjuksköterska efter gymnasiet. Men först ville hon läsa ett år på sånglinjen på Geijerskolan, som är en folkhögskola i Värmland.
– Där fick jag prova att spela orgel och det var så roligt att jag bestämde mig för att stanna kvar och gå kantorsutbildningen. Därefter läste jag till organist på Kungliga Musikhögskolan i Stockholm.
Tid att undervisa
När hon började sin nuvarande tjänst för tretton år sedan i Badelunda församling fanns det tidsmässigt utrymme i tjänsten för att starta en ny kör eller något liknande.
– Jag sa direkt att jag ville använda tiden till orgelundervisning och det fick jag, säger Maria Grönhaug.
I början hade hon fem till sex elever, främst ungdomar och vuxna. Efter att Badelunda församling blev en del av Västerås pastorat 2014 utökades antalet platser successivt till dagens fjorton. För en sex–sju år sedan bestämdes att undervisningen skulle rikta sig mot barn och ungdomar upp till 25 år. I dag är de yngsta eleverna nio år.
– Tidigare tog jag emot ännu yngre elever men det gör jag inte längre. Jag tycker att man tjänar på att vänta till de är nio år, säger Maria Grönhaug.
Alltid kö
Att fylla de fjorton platserna är inget problem. På något sätt, Maria Grönhaug vet inte riktigt hur, sprider sig vetskapen om orgelundervisningen och det finns alltid en kö av intresserade barn och ungdomar som vill börja spela orgel.
– Det svåra är att hålla dem kvar. Många slutar under högstadiet, säger Maria Grönhaug.
Hennes strategi för att lyckas behålla så många som möjligt är att försöka få eleverna att känna sig som en grupp även fast de undervisas enskilt.
– Jag har mina lektioner i följd på eftermiddagen på onsdagar och torsdagar så att eleverna träffar andra som också spelar orgel före och efter sina lektioner, säger hon.
Besöker domkyrkan
En gång per höst tar hon med sig hela gruppen på utflykt till domkyrkan, och en gång på våren till en annan kyrka, så att eleverna får lära sig att spela på olika orglar och känna på akustiken i olika kyrkor.
Elva av lektionerna per vecka är tjugo minuter långa, ”de yngre orkar inte längre”, och tre av lektioner är trettio minuter, ”för de äldre eleverna som satsar mot högre studier”.
– Ett tips är att inte erbjuda några ersättningstider. Om eleverna vet att de missar sin lektion om de inte kommer på sin vanliga tid brukar de komma, säger Maria Grönhaug.
Ett annat tips är att alltid direkt fylla på med nya elever och inte vänta till nästa terminsstart om någon slutar mitt i en termin.
– Väntar man blir det lätt att verksamheten till slut rinner ut i sanden. Av samma anledning är det bra att ha fler elever än två. Då blir verksamheten inte så sårbar om någon slutar, säger Maria Grönhaug.
Spelar för publik
Hon är mån om att hennes elever ska få börja spela inför publik nästan med en gång. Till att börja med ett kortare stycke tillsammans med henne under en gudstjänst och sedan allt längre stycken själva.
– Det är svårt att vara rädd för att spela inför publik om man ska bli kyrkomusiker så jag vill att eleverna tidigt ska få känna att de klarar av det, säger Maria Grönhaug.
Johanna Ulrika Orre
redaktionen@kyrkanstidning.se
