Så lever protestantismen vidare i extremsekulära Sverige

Om detta skriver hon i nya boken Världens mest protestantiska land. 

Sverige har obönhörligen rört sig allt längre ut i det ­nordöstliga hörnet av kulturkartan World ­values survey – framtagen av forskarna Ronald Inglehart och Christian Welzel. Svenskar präglas alltmer av sekulära-rationella värderingar, och satsar alltmer på självförverkligande.

Men för inte allt för länge sedan var Sverige ett land genomsyrat av kyrkan.

– Min far- och morföräldra­generation var from, de bad bordsbön och gick i kyrkan. Religionen var en så viktig del i människors liv. Ända in på 1970- eller till och med 1980-talet stod det en tramporgel i klassrummen och man sjöng morgonpsalm i skolan.

– Då verkar det konstigt att det som var så viktigt för svenskarna, den innerliga tron, liksom bara försvann. Kan det vara så att tron finns kvar i dag, men att den tar sig andra uttryck?

Svaret är att protestantismen lever och frodas som aldrig förr – men på nya arenor: i politiken, i byråkratin och i våra liv. Detta kallar Katarina Barrling för svenskprotestantism.

– En grundhypotes är viljan att bli världens modernaste land med start på 1930-talet och med Socialdemokratin som stats­bärande parti och ideologi. Nu ska vi vara moderna och rationella. Då passar inte religionen in i mönstret.

Genom boken får läsaren ta del av exempel på hur denna process gått till: sådant som stryker den svenska självbilden med- och mothårs. Hon följer med avvikare, tar ett grepp om den svenska lydnadskulturen, relationen mellan religion och politik, om hur religionen har genomsyrat det svenska samhället, om det vi hyllar och hatar. 

Vi hyllar Greta Thunberg och sätter vår tillit till Anders Tegnell. De som inte håller linjen marginaliseras och avvikare kastas under bussen.

Den måttfullhet, eller kanske snarare ljummenhet, som tidigare var ett signum för svensk ­byråkrati är som bortblåst: nu är det tro, hopp och kärlek som är i fokus. Det gäller också på det individuella planet: mycket handlar om individens rättigheter och möjlighet till självförverkligande.

Ett aktuellt exempel är diskussionen om flygskam. En del menade att skammen kanske var nödvändig för en beteendeförändring. Några år senare tycker inte ens Miljöpartiets språkrörkandidater att vi ska behöva ha skamkänslor – det gäller att ”få systemlösningar på plats”.

Att samhället präglas så starkt av sekulär tro innebär också att svängningarna kan bli kraftiga. Ett aktuellt område där diskursen har svängt, gäller försvaret. För 15 år sedan betraktades sega gubbar på Gotland som en relik från kalla krigets allra dunklaste vrå. Nu är det dagsaktuell politik. I båda fallen lyser de kritiska frågorna med sin frånvaro, anser Katarina Barrling.

Hur skulle du sammanfatta ­denna svenskprotestantism?

– Koncentrerat kan man säga att detta med Luthers idé om tron allena – att tro är saliggörande – är något som svenskar har tagit till sig i hög grad. Och i vår tid har detta förts över till samhällsdebatten. Att tro rätt är viktigare än att göra rätt.

Lydnaden och tilliten till överheten är viktigare än vad konsekvenserna av besluten som fattas blir.

– Men det här är ju inte rakt av Luther utan en väldigt sträng form av protestantism med ibland kalvinistiska drag, där jantelagen och tanken att ”du ska inte tro att du är något” är ett utflöde.

Sådana saker förstärks även av den ovanligt starka kopplingen mellan kyrka och stat. Här skapar Svenska kyrkan och frikyrkorna en särskild dynamik.

– På ena sidan finns staten och Svenska kyrkan, på den andra väckelsen. Genom att vara motpoler stärks båda. Det bygger på samma idéer som att demokratin stärks genom politisk konflikt.

Svenskprotestantismen manifesteras också fysiskt. Ett exempel är att den senaste bibelöversättningen gavs ut som statlig offentlig utredning. Ett annat är kyrkan och kommunhuset som byggdes som en sammanflätad enhet i Katarina Barrlings barndomsstad Borlänge.

Samtidigt finns det i samtiden också en längtan efter en annan religiositet. Katarina Barrling funderar över om svenskar fortfarande saknar katolicismen, eller i alla fall något som uppfattas som vackert och djupt.

– Detta är svårt att få ihop med den misstänksamhet mot ”papister” som länge har funnits i Sverige. I samband med EU-inträdet varnades det exempelvis för att aborträttigheterna var hotade. I dag har islam till stor del konkurrerat ut och tagit över katolicismens tidigare roll som främmande, och därför suspekt, element.

– Över huvud taget finns det en misstänksamhet mot religion bland många svenskar. Själva ordet ”religiös” har en negativ laddning.