Enligt budgetpropositionen beräknas även anslaget för 2021 och 2022 till 460 miljoner kronor. Svenska kyrkans generalsekreterare Helén Ottosson Lovén konstaterar att KAE är en ersättning för de extra krav som kulturmiljölagens fjärde kapitel ställer på det kyrkliga kulturarvet.
– KAE är alltså inte ett bidrag från staten, utan en ersättning för extra kostnader som lagen medför. Till exempel mellanskillnaden mellan kostnaden för ett plåttak och ett koppartak – för att det inte ska regna in i kyrkan räcker det med ett plåttak, men för att möta lagens krav krävs ett koppartak.
– KAE har aldrig varit avsedd att täcka alla kostnader för vården av det kyrkliga kulturarvet. Det innebär att Svenska kyrkans tillhöriga genom medlemsavgiften står för den absolut största delen, cirka 75 procent, av kostnaderna, säger hon.
I Statens offentliga utredningar från 1997 talades det om att Svenska kyrkan skulle minska medlemsavgiften på grund av KAE. Vad hände med de tankegångarna?
– Frågan grundar sig på ett förslag som sedan aldrig blev realiserat. Den modell som till slut valdes för KAE var en annan.
Vad innebär det för den enskilde medlemmen att det är färre medlemmar som får bära bördan kring det gemensamma kulturarvet? Med en summa i 1996 års penningvärde. Hur går tankegångarna kring det?
– Det innebär en ökad belastning på församlingar och medlemmar. Särskilt i landsbygd i församlingar med många kyrkor och minskat antal medlemmar är detta en betydande utmaning.
Om vårdbehovet var 100 procent då, 1996, hur stort skulle du säga att det är i dag med det minskade penningvärdet samt att antalet medlemmar är färre i dag?
– I kontrollstationsrapporten Mötesplatser i tiden har Svenska kyrkan gjort beräkningar av hur stort det ekonomiska bortfallet blivit på grund av utebliven uppräkning. För perioden 2010–2017 är den siffran 828 miljoner kronor. Hade KAE räknats upp med konsumentprisindex i relation till 1996 års penningvärde skulle ersättningen för 2017 ha varit 579, i stället för 460 miljoner kronor.
Hur har det varit i samtalen med regeringen i denna fråga? Är det känsligt att pressa på och försöka få loss mer pengar? Finns det en förståelse kring frågorna?
– Den kyrkoantikvariska ersättningen är en mycket viktig fråga för Svenska kyrkan, där vi har anledning att föra tydliga samtal med beslutsfattarna. Vi har också tydligt framfört vår hållning i en mängd direkta samtal med såväl regeringsföreträdare som riksdagsgrupper. Den har också kommit till uttryck i våra årliga rapporter till regeringen.
– Vi upplever att det finns en förståelse för frågorna på det ansvariga departementet, men konstaterar att vi inte får det genomslag i budgetförhandlingarna som krävs för att vi ska kunna ta ett långsiktigt ansvar för det kyrkliga kulturarvet.
Enligt Markus Dahlberg, chef på enheten för kulturarvsstöd i Svenska kyrkan, kommer kyrkan under de närmaste fem åren att ägna stor kraft åt strategier för hur man ska upprätthålla ambitionerna.
– Det kommer att krävas mycket av oss, vad gäller strategier. Var ska vi lägga bevarandeambitionen? Sedan Svenska kyrkan skildes från staten har ett hundratal kyrkor sålts och det är en utveckling som knappast kommer att avstanna. Det blir vår stora sak att hantera detta.
– Å andra sidan får vi ser hur lagstiftningen kommer att se ut. Vad kommer staten att göra för att fortsätta ta sin del av åtagandet från år 2000?
Visby stift får 14,7 miljoner för att bevara och skydda det kyrkliga kulturarvet.
– Läget är bekymmersamt då beloppet är betydligt lägre än vad vi är vana vid. Vi börjar se att församlingar och faktiskt också Samfälligheten Gotlands kyrkor får allt svårare att mäkta med de egeninsatser som krävs. Ansvaret och resurserna ligger nu som tidigare på församlingarna och dess medlemmar för att underhålla och vårda kulturarvet, medlemsavgifterna står för den huvudsakliga finansieringen av svenska kyrkans fastigheter, säger stiftsantikvarie Rebecka Svensson.
