Svar som väcker längtan efter mer på slätten

Folke T Olofsson är en av våra mest betydande poeter just nu. Hans första diktsamling, Förspel, fick av Peter Björkman i Horisont omdömet ”fullständigt imponerande”. Det omdömet kan gälla också den nya samlingen, Syner (Fripress).

Folke T Olofsson är Uppsalaslättens poet. Han vandrar under den väldiga himmelskupan i årstidernas växlingar, som också blir till livets växlingar. Mellanrummet är en central tanke för diktaren. I tanken på mellanrummet ligger ett medvetande om kontinuitet, men också en ­insikt om nuets relativitet.

Mellanrummet förblir hans ­tematik, mellanrummet ­mellan det förgångna och det kommande – nuet. Han är inte ensam på sin vandring: ”... jag minns en bild / av en som vänder mig ryggen...” Vem är den gåtfulle, som han bara ser på ryggen? Är det du, som ”ropar / bönfaller / att jag alltid skall följa dig / aldrig upphöra att söka ditt ansikte / för att dela ditt liv”? Svarar den gåtfulle, ”bortvänd mellan dim­stråken”?

Flyttfåglarna får ge ett svar, de som flyger efter sin inre kompass, med en visarlös klocka. Det finns ett svar i stillheten, ett budskap, ett vittnesbörd ”som har tid att vänta / på att komma till tals”. I en stor dikt om Jerusalem anas ett annat svar. Diktaren böjer knä i kyrkan kring Kristi grav. När han reser sig har det hänt något med honom: ”Jag, som inget såg, / ser de andras tro / och lämnar kyrkan bländad.”

En dag i Jerikos ruinfält ger ännu en upplevelse. Han ser en mångtusenårig krukskärva med spår av krukmakarens fingrar – och ”... vi återvände / benådade / ansikte mot ansikte / med nya djup inom oss”. På olika vägar når svaret fram från den gåtfulle, som han ser på ryggen i dimman. Men det är svar som väcker längtan efter mer: ”Det finns ­platser ännu längre ut / än längst ut i havet där din hand / också skulle fatta mig.”

Vad betyder allt det andra för ­Folke T Olofsson, alla budskap som vill nå honom, alla som vill sälja, påverka, uppröra, informera, engagera? Han svarar: ”Trafiken får gå förbi / alla som vet vart de skall, / alla med kartor och tidtabeller / får gå förbi.” Hans dikt blir en viskning i bruset, hörbar endast för den som vill höra: ”Den yttersta hemligheten / viskar jag vidare...”

Påverkansindustrins utropare har ingen följare i Folke T Olofsson. Det är en annan del av mänskligheten han lyssnar till och ser: ”Att det finns sår så djupa / att de aldrig kan läka / i denna värld / förstod jag först när allt var för sent.” Men han vet också att ”rosor kan växa ur ärr och sår”. Den insikten hör med till hans vandring. Det finns på denna vandring ett ”du” som varsamt kommer närmare. Diktaren säger: ”Jag var inte där / när du inte var där.”

Det finns mitt i dagsbruset en ­annan röst, en som aldrig tystnar, ”det förflutnas störningssändare”. I en starkt gripande dikt skildrar han främlingskapet i ett mångkulturellt samhälle, där det egna språkets ord och det egna språkets tystnad blir alltmer sällsynt. På bussen, i tunnelbanan, på storköpet surrar andra språk, andra ord. Han accepterar det. Men han accepterar inte om ”det till slut kommer att stå / mellan underkastelsen och svärdet”.

Diktaren får aldrig se ansiktet hos den okände i dimman. Men själv är han sedd av honom. Folke T Olofsson skriver: ”Sedd / ser jag / utan att se.”

Detta är en stark, väsentlig diktning med diktens egen fullmakt.