Två nya verk möter sin publik

Det började med frustration och tristess.

– Plötsligt togs det roligaste vi har ifrån oss – att få möta människor och fira gudstjänst, säger David Ivarsson, präst i S:t Matteus kyrka i Malmö.

Liksom många av Svenska kyrkans församlingar styrde de om verksamheten till digitala kanaler. En rätt klen ersättning om man frågar David Ivarsson, som först ”suckade djupt” tillsammans med grannen i hembyn. Hon heter Jenny Bergner och är organist i Lackalänga-Stävie församling.

Snart bestämde de sig för att använda pandemitiden till att skapa något som kan ge människor mod, hopp och tröst.

De vände sig till Psaltaren.

– Den ligger nära både Jenny och mig. Vi använder Psaltaren dagligen i böner.

Psaltaren rymmer livets alla dimensioner, säger David Ivarsson. Där finns den oredigerade uppriktigheten, den som visar att man får uttrycka vad som helst till Gud: ”Varför är du tyst?”, ”Hur länge ska du gömma dig?”, ”Vart har din nåd tagit vägen?”

Samtidigt har den ett teocentriskt drag.

– Psaltaren beskriver vem Gud är och vad Gud gjort med tidigare släktled. Det är en hjälp för oss i dag som ofta sitter fast i vår individualism. Jag får lyfta blicken mot en Gud som gjort himmel och hav och som förbarmar de nödställda.

Människor har använt psaltartexterna i årtusenden. David Ivarsson beskriver hur de sätter honom i förbindelse med personer han aldrig träffat men som samtidigt utgör kyrkan.

– Det är viktigt att formulera nya böner. Men i detta ville vi vända tillbaka till det som är kristendomens stora bönbok.

Melodierna är däremot nya, komponerade av Jenny Bergner. Musiken är skriven för kör men arrangerad för att fungera som församlingssång. Det vill säga som musik som väcker deltagande. Det där sista är viktigt. Kyrkokören är inte en grupp som uppträder, förklarar David Ivarsson.

– Körsångens poäng är att bjuda in till delaktighet. Gudstjänstlivet frodas där många är delaktiga, och körsången är central där.

Arrangemangen är gjorda för att kunna användas under olika förutsättningar, oavsett storlek på kör eller om man har professionella musiker. Vid uruppförandet den 17 oktober medverkade en stor uppsättning av instrumentalister och kör. I samma format framförs den igen den 6 november i Lackalänga kyrka.

Musiken är inspirerad av vissång och moderna popmelodier. Den har även kopplingar till sakral klostermusik och går bitvis mot det repetitiva. David Ivarsson har skrivit musik tidigare, oftast har han då följt popmusikens norm om vers och refräng som följer på varandra. Denna gång har han låtit texten forma låtarna. Någon sång har tre olika verser tonsatta på tre olika sätt.

– Genom att lämna popstrukturen hoppas jag att vi trampat upp lite ny mark som tillåter en flödigare och djupare text.

Av David Ivarssons och Jenny Bergners kompositioner har det blivit ett album med titeln Allt är nåd. Så är det verkligen, säger David Ivarsson.

– Nåden är luften som omger oss och söker minsta spricka i vår fasad. Nåden är inte bara reaktiv, den reagerar inte bara på våra behov eller våra böner utan finns där innan vi sträckt oss mot den eller bett om den.

I en annan del av södra Sverige, i öländska Mörbylånga-Kastlösa församling, arbetar Attila Gracza. Under pandemin har församlingen hållit gudstjänst enligt åttapersonersregeln. Några digitala gudstjänster har inte producerats. De är fem kyrkomusiker i pastoratet.

– Vi har försökt fortsätta som tidigare men med minskat antal besökare, säger han.

Det betyder knappast att allt varit som vanligt. Känslomässigt och praktiskt har pandemin utgjort ett undantagstillstånd. Och precis som i David Ivarssons och Jenny Bergners fall har det för Attila Graczas del lett till ny musik.

Attila Gracza har ett förflutet som konsertpianist. Han studerade piano i Sarajevo och kom till Sverige för trettio år sedan. I många år reste han runt i landet och spelade i olika kyrkor. Längtan efter att skriva egen kyrkomusik och producera konserter ledde honom till en kantorstjänst, yrkesutbildning har han skaffat sig under tiden.

Pandemins utbrott betydde att de vanliga semesterresorna ställdes in. Hela sommaren tillbringades på hemmaplan.

– Plötsligt fick jag tid och ro att skapa, säger Attila Gracza.

Det fanns en musikalisk grund att bygga på. I samband med sin fars död 2014 komponerade Attila Gracza en enkel mässa i fem satser, tolv minuter lång. Två år senare skrev han stycket Requiem. Det är detta stycke som vuxit och utvecklats till ett verk för fyrstämmig kör, sopransolo och stråkensemble. Även pukor och virveltrumma finns med.

Kompositionen är 35 minuter lång; ett requiem med alla dess satser – introitus, kyrie, offertorium …

– Pandemisommaren 2020 satt jag nästan dygnet runt och gjorde kompletterande delar.

Det är första gången Attila Gracza komponerat ett stort verk för kör och orkester.

– Det har varit arbetsamt men väldigt roligt. Min metod var att skriva några rader eller någon sats som jag spelade in i på ett dataprogram som heter Sibelius. Sedan lyssnade jag om och om på ljudfilen under mina promenader. Då blev det tydligt vad jag behövde ändra och stryka.

Attila Graczas Requiem rymmer flera sorger. Den personliga, över faderns död. Attila Graczas pappa var även han musiker, kör- och orkesterledare. De hade mycket gemensamt och förstod varandras arbete.

Men framför allt ger musiken uttryck för sorgen över pandemins offer, säger Attila Gracza. Alla de fem miljoner döda i världen.

– En journalist undrade om jag skrev för offren här på Öland. Jag tänker globalt. Musiken är universell och pandemin är inte över. Det finns förhoppningar att vi med allas krafter och med vaccin lyckas övervinna smittan.

Nu väntar uruppförande. Den 31 oktober framförs Attila Graczas Requiem i form av en minneskonsert för pandemins offer, i Torslunda kyrka. Han gläds åt att många kan samlas igen, även om försiktighetsprincipen fortfarande gäller. Vid konserter och gudstjänster i församlingen hänvisar man dem som bor tillsammans att sätta sig familjevis i samma bänk.

– Det ska bli väldigt spännande att få höra verket live med professionella musiker och en kör på 25 personer. Två satser sjungs a capella, koristerna står då i bänkraderna och sjunger. Jag har tänkt mycket på dynamiken i musiken och framförandet, att det får röra sig från stor volym till litet format. Vi arbetar också med ljuseffekt. Konserten både börjar och avslutas i totalt mörker.