En del frågor om döden har vi inget säkert svar på: Hur kommer jag själv att dö? Vad händer efter döden? Däremot finns det svar på hur döendet brukar se ut. Läkaren Mikaela Luthman skriver om hur döden tar gestalt i boken Om döendets vardag.
Många har hört talas om uttrycket ars moriendi, konsten att dö. Det är en del av titeln på en bok av den franske teologen Gerson som gavs ut år 1408 och översattes till svenska 1514. Mikaela Luthman tar en av sina utgångspunkter i denna tradition som bland annat handlar om hur man ska samtala med den döende för att hon eller han ska vara väl förberedd när döden inträder.
Som läsare frågar jag mig vad vi i dag kan och behöver lära oss om konsten att dö. Boken ger mig en del svar och inspirerar till fortsatt reflektion.
De flesta av oss närvarar vid ett fåtal dödsbäddar. Våra personliga erfarenheter präglar synen på döendet och döden, men ger ingen generell bild av döendets vardag. Mikaela Luthman delar med sig av sina professionella erfarenheter i intensivvård, långvård, avancerad sjukvård i hemmet (ASIH) och den specialiserade palliativa vården vid Stockholms sjukhem.
Hon beskriver olika sjukdomsförlopp, till exempel för ALS. Hon beskriver också olika typer av symptomlindring och ger läsaren kunskaper som oftast endast vårdpersonal har.
Att Hippokrates ed skulle sväras av våra nyblivna läkare är en myt, skriver Mikaela Luthman. Däremot stämmer det att den anger en grund för all sjukvård: ibland bota, ofta lindra, alltid trösta. En huvudfråga i vård vid livets slutskede är därför att avgöra när en behandling ska upphöra och det finns risk för överbehandling. När en människa är döende kan kroppen inte längre ta upp näring, till exempel. Det kan vara svårt för anhöriga att inse att det är skadligt att fortsätta ge dropp. Ibland insisterar de ändå på detta och vårdpersonalen talar om ”anhörigdropp”.
Den som läser boken kan vara bättre förberedd på hur döendet går till och kan därmed undgå att låta egen okunskap hindra den bästa vården.
Mikaela Luthman talar hellre om den goda döden än om den värdiga. Det finns mycket kring döendet som vi uppfattar som ovärdigt, men det hindrar inte att slutet kan bli gott. Den sista tiden kan vara en tid för förberedelse och avsked, den kan innebära förhöjd livskänsla och många goda stunder. Luthman beskriver också de olika modellerna för dödshjälp och avvisar dem som goda vägar framåt. I stället pekar hon på de möjligheter som finns inom de ramar vi har i dag.
Mikaela Luthman understryker att det är en viktig uppgift för dem som finns vid den döendes sida att ”visa vägen till ett annat hopp”. Med tilltagande begränsning ändrar sig det som är möjligt att uppnå, men det kan även uppfattningen om vad som är önskvärt göra.
En förmåga till sådan anpassning borde väl vara möjlig att öva upp för var och en? Att inse att ett förlorat hopp kan ersättas av ett nytt, i stället för att klamra sig fast vid hur det borde ha varit.
Det viktiga för en döende är att få ge och ta emot förlåtelse och kärlek, att få sammanfatta sitt liv, skriver Mikaela Luthman. Så enkelt och så svårt. Hon återkommer till betydelsen av samtal, både för vårdpersonal och närstående.
Nestorn inom palliativ medicin är Dame Cicely Saunders (1918– 2005), som grundade hospicerörelsen i England. Den palliativa vården i Sverige är starkt påverkad av hennes modell av lidandets fyra dimensioner: den fysiska, sociala, psykiska och den andliga. Samtliga måste beaktas och tas om hand.
Mikaela Luthman är själv troende och delar med sig av några berättelser om när hennes kunskaper om kristen tro varit en tillgång i mötet med döende. Men på frågan om tro eller andlighet är en hjälp vid döendet svarar hon att det beror på trons innehåll. För en del tynger tron tiden vid livets slut, för andra blir den en hjälp.
Jag är övertygad om att vi behöver öka vår insikt i konsten att dö. Luthmans bok ger nödvändiga kunskaper om döendets vardag, men hon pekar också vidare mot frågor som läsaren själv behöver reflektera över.
En central fråga för kyrkan är hur vi kan dela med oss av andlighet som håller att leva och dö på. Vad kan vi göra och hur kan vi vara och närvara för att medverka till att människor dör i frid med bevarat hopp?
Cristina Grenholm
