Silverkalkar och mässkrudar är alla bara spinkiga granar

Någonstans på ett fjäll står Old Tjikko.

Det sägs att Old Tjikko är världens äldsta träd. En oansenlig och spinkig gran uppe på ett fjäll som sett solen gå upp, gå ner och sedan upp igen i niotusenfemhundra år. Hon har stått obrydd inför vardag och fest på det sätt som bara spinkiga granar kan. Hon är sin egen högtidlighet.

Men Old Tjikko står där likt en sticka i fingret som vaggar över tillvarons blindskrift. Hon blir till en bild för oss av något som är större än själva tiden och rummet, något som når att snudda in i evigheten med sina vindbitna grenar. Någon vi kan tala med.

Det är som att vi föreställer oss att ju mer plats något tar i rummet eller sträcker ut sig i tiden, desto närmre kommer vi evigheten. Men kanske att intigheten är närmre evigheten.

Och i själva verket är Old Tjikko bara några hundra år gammal och kommer kanske att bli några hundra år till. Sedan dör hon som granar och människor har för vana att göra och allt är ställt under förgängligheten.

Biskopsstolar, katedraler och samfund. Ingenstans ska lämnas sten på sten. Silverkalkar, mässkrudar och påvedömen. De är bara spinkiga granar. Varje antagen trosbekännelse och vart altare – spinkiga granar ställda under förgängligheten.

Vi många som vallfärdar till granen vi håller för helig skadar henne. Hon är en gran bland andra. Det som egentligen trotsar tiden och rummet finns i marken, på marken och under marken vi trampar med våra kängor och blickarna riktade mot Tjikko.

Under våra fötter finns ett niotusenfemhundra år gammalt rotsystem där de äldsta delarna dött men nya hela tiden kommit till liv. Individer av trädet har kommit och gått genom åren. Old Tjikko är genetiskt samma träd som det som stod där för snart tiotusen år sedan och ändå inte samma.

Vi kan smeka henne, känna hennes lukt och viska saker till henne. Vi kan fråga henne om råd. Hon kan hålla om oss och vi kan vaggas med henne i vinden. Det är nödvändigt.

Som student skrev jag examensarbete om folkkyrkotanken och ungkyrkorörelsen. Därför satt jag i universitetsbibliotekets källare och slog bland gamla protokoll från biskopsmöten runt 1920.

Av en tillfällighet stötte jag på en notering där biskoparna diskuterade tillvaron i livet efter detta och rent praktiska frågor som huruvida vi kommer att känna igen varandra och kommer att kunna träffa våra avlidna anhöriga.

Biskopsmötet konstaterade att detta inte var en biblisk tanke och kanske inte ens kristen, utan snarare det som brukar kallas folktro vars bildspråk har kommit att bäras av kyrkan. Biskoparna konstaterade också att det hade en så stor själavårdande funktion att det var att betrakta som något gott och något som inte skulle motarbetas.

Det kan göra oss ledsna och utmana vårt hopp, men en tröst är att biskopar och präster inte vet mer om tillvaron efter döden än till exempel spädbarn och ekorrar. Och de vet inte lite.

Vad vi vet är att vi tror på de dödas uppståndelse och att var människa ständigt erfar den i sig och omges av den. Hela kosmos genomsyras av ett kristusmönster om liv genom död. Löven som faller till marken må vara en sliten och banal bild men inte desto mindre sann.

Solar och stjärnor slocknar och dör liksom farmödrar, fastrar, marsvin och liljekonvalj. Vi har själva suttit i fiskens buk i orkeslösheten, rädslan, den kvävande ångesten och likgiltigheten. Vi har varit i tystnaden i huset mellan makar och i stumheten mellan fäder och söner.

Det finns ett hopp som bara kan finnas i hopplösheten, en tröst som bara kan finnas i tröstlösheten och allmakten kan bara bli till i delad vanmakt. Och vi har sett hur livet, i trots till allt, har slagit igenom och alla tappar från stuprännan börjat droppa till koltrastsång. Tomheten i var människas bröst är en lämnad grav och resonanslåda för liv i varje pulsslag.

Kent Wisti
stiftsadjunkt för mission och konstnär