På stickor och strån – och i människors hjärtan – lägger Gud sin Son. Då som ett barn i Betlehem. Nu som en kosmisk Kristuskraft gömd i människors själar, skriver Göran Larsson.
Jag inte för vilken julafton i ordningen jag går upp mot kullen på kyrkogården. Ljusen på gravarna gnistrar ikapp med stjärnhimlen långt ovanför.
Det är nästan overkligt vackert. Snart ska jag hem till gemenskapen med de andra. Men nu, nu står jag på knä här i råkylan medan snön smälter mot knäna och tårarna fryser på kinderna.
Han fattas oss, han som valde att lämna oss. Sorgesåren har läkt, men saknaden kommer jag att få leva med resten av livet. Huttrande lägger jag en ros på den hårdfrusna marken och tänder gravlyktan med stela fi grar.
Vinden knirrar i plåtlöven på järnkorset. Jag kastar en sista blick på den blodröda rosen i snön och tänker att det lika gärna kunde vara mitt eget hjärta som frös sönder där på kullen under stjärnorna.
En timma senare stannar jag till nere vid mjölkpallen därhemma. Adventsstjärnan lyser i lillstugan. I stora huset glittrar och glimrar det i alla fönster. Genom frostiga rutor skimrar stjärnor och hjärtan i ladorna.
Få saker berör mig så djupt som denna välsignade julstämning och de välkända psalmerna klingar inom mig. Jag lägger pannan mot ratten och tackar högre makter för änglasång och lindebarnet i krubban.
Och så, mitt i julfantasierna, kommer orden från en gammal predikan upp i huvudet. ”Ner med Gud i skiten!” En gång i tiden blev orden sprejade på självaste Storkyrkans vägg i Stockholm. Jag har aldrig blivit klok på om det var menat som en hädelse eller om det var en desperat bön. Jag sätter en slant på det senare.
Förmodligen utan att veta om det, var klottraren bönhörd för länge sedan, även om evangelisten Johannes uttryckte sig något elegantare: ”I begynnelsen fanns Ordet, och Ordet fanns hos Gud, och Ordet var Gud. Det fanns i begynnelsen hos Gud. Allt blev till genom det, och utan det blev ingenting till av allt som fi ns till. I Ordet var liv, och livet var människornas ljus. Och ljuset lyser i mörkret, och mörkret har inte övervunnit det… Och Ordet blev människa och bodde bland oss…”
Kunde hon se det, Maria, när hon blickade ner på barnet i krubban? Att knyttet hon nyss fött och lindat samtidigt var ett kosmiskt Gudabarn? Till oss kom han. Till oss som älskar julen och fi ar den i glädje och gemenskap. Men också till dem som känner sig utanför och över.
Till dem som inte ser sig vara till nytta och glädje för någon längre. Till dem som lider under besvikelser, julfyllor och hetsiga gräl. Till barnen som inget hellre önskar än att helgerna vore över. Till dem vars ekonomi inte höll för krämarnas alla frestelser.
Ner i skiten, inom och utom och runtom oss alla steg han ned för att ge Ljus och Liv. Vi delar så mycket med många andra religioner. Men detta är vi ensamma om; en sårbar Gud som tar sin boning bland oss.
På stickor och strån – och i människors hjärtan – lägger Gud sin Son. Då som ett barn i Betlehem. Nu som en kosmisk Kristuskraft gömd i människors själar. Alla människors själar. För ingen blev till, av alla som fi ns till, utom genom Honom. Och en dag ska Han bli allt i alla.
Jag kör upp på gården och gläds innerligt över att Himlen har landat på jorden.
Göran Larsson
