Läran om predikan, homiletik, har sitt ord efter grekiskans homilia som i överförd bemärkelse betyder samtal. Nu är dock inte en predikan ett samtal vilket som helst. Den har ett särskilt ärende. En predikan är något som sker i stunden, när bibelordet utläggs in i en specifik situation. Förkunnelsen är bibelordet i funktion.
En bild av kyrkans förkunnelse är predikan som en bro mellan Bibelns Gud och dagens människa. Skilda tider och traditioner innebär skiftande syn på predikans brospann och på vilket brofäste man lägger sitt fokus. Utöver det finns olika riktningar som alla har sina ideal. De flesta predikanter har drag av olika skolor i sin predikostil. Varje tradition rymmer också insikter som förkunnare kan lära av men även fallgropar att se upp med.
Här tecknar jag några enkla drag i ett par predikotraditioner i Svenska kyrkan.
Gammalkyrklighet
Gammalkyrklighetens teologi präglas av allvar inför tron och evigheten. Här finns en skärpa som i många stycken är av godo, särskilt som kontrast mot tendenser av banalisering, förytligande och antiintellektualism. Däremot öppnar allvaret också upp för rädslan. En ängslan för att göra fel och en skräck inför Gud. I boken Giv mig, min son, ditt hjärta (2013) beskriver teologen Eskil Frank i en pregnant rad sin gammalkyrkliga bakgrund i Bohuslän: ”Den Gud jag uppfostrades med gjorde rädslan stor och därmed valet lätt”.
Allvaret går igen i synen på gudstjänsten. I boken Kyrkofromhet (1939/2001) snuddar biskop Bo Giertz (1905–1998) vid ett av gudstjänstens särtecken: ”Mässan börjar inte med att man hälsar de närvarande välkomna. Det är nämligen ingen mänsklig sammankomst utan ett möte med Gud”. En sådan syn påverkar självklart också hur man ser på förkunnelsen. Det hela är på allvar och prästen har att predika kyrkoårets texter. Annars finns risken att förkunnaren fastnar i de egna favoriterna. Mot detta utgör kyrkans texter ”ett nyttigt korrektiv” och kyrkan överlämnar inte val av text eller tema till prästen.
I detta ideal har förkunnelsen inga drag vare sig av föreläsning eller andlig underhållning. Det är evangeliet som driver tron, och predikan ska utveckla ”dagens budskap i lugn och bredd, med tillämpning på vår lilla begränsade situation”, menar Giertz. Den utpräglat gammalkyrkliga predikan förenar kraftfullhet med ”allvarlig själavård” och förkunnelsens fokus ligger på ”ren lära”, ”rätt lärare” och ”sann kyrka”, enligt några konturer som pastorerna Bert Franzén och Erland Sundström målar i boken Predikans ärende (1974).
Högkyrklighet
Högkyrkligheten stammar från den liturgiska väckelse som gjorde entré i och med Osbyprästen Gunnar Rosendal (1897–1988) och som förstärktes efter Andra Vatikankonciliet (1962–1965). Nattvard kom att firas allt oftare och gudstjänsten fick ytterligare ett fokus förutom Ordet, nämligen Bordet. I dag är trenden att, i stället för att se predikan och nattvard som två centra, hålla samman gudstjänstens samtliga delar i en enda liturgi. Gudstjänsten är en helhet i vilken predikan är en del.
Också inom högkyrkligheten är bibelordet förkunnelsens centrum och målet att väcka och fördjupa tron. Ändå har denna tradition en delvis annan grundsyn. Om evangeliet är huvudärende i gammalkyrklig förkunnelse är liturgin som helhet bärande inom högkyrkligheten. Här finns en estetisk medvetenhet och en insikt om att gudstjänsten rymmer olika språk. Det var den liturgiska rörelsen som återupptäckte sambandet mellan kyrkoår, förkunnelse och liturgi, skriver ärkebiskop Gunnar Weman i artikeln ”Förkunnelse och liturgin” i arbetsgemenskapen Kyrklig förnyelses årsbok 2018.
I den liturgiska helhet som förkunnelsen är en del av spelar församlingen en aktiv roll. De är inte passiva åhörare utan deltar som en del av gudsfolket, medskapare och medbedjare i ett liturgiskt vi.
Förkunnelsens ord uttalas ”med kyrkans liturgi i ryggen” och blir till ett tilltal som skiljer sig från all annan muntlig framställning. Weman igen: ”Tradition och förnyelse, vardaglighet och helighet, ett då och ett nu – de skenbara motsatserna går samman i ett liturgiskt skeende inför treenig Gud”. I dessa skenbara motsatser märks den högkyrkliga teologins sakramentala drag.
Förkunnelsen är tydligt undervisande. Weman ger till exempel rådet att söndagens predikomanus delas ut i skrift för studier hemmavid. Innehållsligt finns här också ett fokus på kyrkans liv och erfarenheter, kanske ibland på bekostnad av människors liv och erfarenheter. I boken Prästen i kyrkan (2018) skriver Marco Aldén: ”Predikanten ska inte uppfinna något nytt och skapa något eget utan lyfta fram det bärande ur en tvåtusenårig tradition”. Häri ligger en risk att förkunnelsen kantrar in mot konfirmandlektionen.
Lågkyrklighet
Om gammalkyrkligheten präglas av evangeliets allvar, högkyrkligheten av gudstjänstens helhet och trons sammanhang är innerlighet ett lågkyrkligt kännetecken. Bakgrunden är den pietistiska väckelsen, en reaktion mot den lutherska ortodoxins ofta stela dogmatism.
Även i pietismen fanns allvar och bot som bärande teman, men fokus låg på individens fromhet. Människans hjärta är religionens psykologiska hemvist, vilket präglar förkunnelsen. Troslivet startar i den personliga omvändelsen och upplevelsen, snarare än i Guds handlade med mig i mitt dop. Detta subjektiva drag balanseras upp med det objektiva i Guds uppenbarelse i bibelordet.
För Svenska kyrkans vidkommande kan Carl Olof Rosenius (död 1868) nämnas, en av grundarna av Evangeliska fosterlandsstiftelsen. Rosenius förkunnelse beskrivs, av Franzén och Sundström, som varmt evangelisk och sentimental med tryggheten hos Gud som bärande tema.
Den pietistiska förkunnelsen kombinerar ofta bot och frälsningsglädje. Den vetter åt det biblicistiska och blir ofta konkret i tillämpningen avseende livsföring och ställningstaganden. Enkelhet, nykterhet och botgöring lyfts fram, ibland med en tydlighet som gör att förkunnelsen kan uppfattas som lagisk.
Folkkyrkligheten
Einar Billings (1871–1939) folkkyrkoideal hade sin udd riktad mot den lågkyrkliga frikyrkans fokus på den mottagna nåden. Folkkyrkans kännetecknades i stället av den erbjudna nåden. Guds gåva som kommer före – är förekommande – allt människan tar sig för. I dag kanske rågången i stället behöver hållas mot dem som med begreppet ”folk” avser ett särskilt folkslag eller mot dem som med ”folk” åsyftar personer med ”rätt tro” eller ”korrekta åsikter” i diverse sakfrågor.
Folkkyrkan har ett ärende till alla. Det innebär en svår balansakt som biskop Sven Thidevall beskriver i rapporten Folkkyrka i minoritet: ”Om viljan att vara folkomspännande överbetonas riskerar folkkyrkan att bli mer folk än kyrka. Om betoningen istället läggs på att kyrkans budskap måste vara ogrumlat och rent riskerar folkkyrkan att bli en kyrka utan kontakt med folket”. Konsten ligger alltså i att hålla samman de båda begreppen folk och kyrka.
Utöver en sådan övergripande ambition har den folkkyrkliga förkunnelsen inga specifika kännetecken. Kanske en sådan öppenhet eller otydlighet just är ett typiskt drag. I sina bästa stunder förenar en folkkyrklig predikan insikter från olika fromhetsinriktningar. I sina sämsta varianter blir den konturlös.
Progressiv teologi
Under de senaste trettio, fyrtio åren har den progressiva teologin vuxit fram. En av dess företrädare är Marcus J Borg som beskriver det kristna livet som ett liv i relation och förvandling. ”Att vara kristen medför […] att vi blir delaktiga i ett ståndigt pågående samtal – med Bibeln, med den kristna traditionen och med varandra”, skriver Borg. Bibelsynen är historisk, metaforisk och sakramental i betydelsen att Bibelns berättelser förmedlar det heliga. Samtidigt bejakas religiös pluralism, vilket naturligtvis påverkar förkunnelsen.
I stället för att lyfta fram dogmatikens begrepp eller traditionens eviga sanningar strävar man efter att förnya språket. I stället för frälsning talar man hellre om ljus i mörker, mat och dryck, pånyttfödelse, att känna Gud, att växa i Kristus, upplysning och att få sin syn tillbaka. Som ersättning för begreppet synd kan man välja blindhet, att leva i exil, vara fången, törsta eller gå vilse. Predikan ska uppmärksamma Gud, gestalta kristen identitet, inhämta andlig näring, praktisera medkänsla och rättvisa, samt leva den ”Väg” som är kristen tro.
Liksom pietismen talar den progressiva teologin mycket om hjärtat. Den av Borgs böcker som citeras här heter på svenska Kristendomens hjärta (2018). Kristen livsgestaltning berör självets djupaste skikt som är hjärtat. Där talat tron till människans ”djupaste psykologiska sår” som är känslan av otillräcklighet. Men man landar i ett annat slags tillämpning än botens och aktivismens. Evangeliets grundläggande budskap är i stället: ”Du är älskad. Du är ett Guds barn. Du är älskad av Gud. Du är accepterad av Gud”. En hel del av en sådan kravlöshet går igen i mycket av dagens svenskkyrkliga predikningar.
Tillbaka till predikan som ett samtal. Förkunnare har att lära av dessa olika skolor. Men också att se upp med deras respektive risker. Till dels skulle dock predikans och predikantens kris kunna mildras om fler insåg att förkunnelsens uppgift ytterst ligger i samtalet: att i en konkret situation gå i dialog med texten och traditionen, livsfrågan och lyssnaren. Och Svenska kyrkans predikotraditioner rymmer gott om samtalsstöd.
